þórir är från Island, låt inte det lura er, þórir gör varken musik som Björk, Múm eller Sigur Rós. Island har mer att ge än elektroniska karga landskap – þórir bevisar det, þórir Georg Jónsson som han egentligen heter släppte 2004 skivan ”I Believe In This” (som på omslaget stavas ”I Belive In This”) och […][...]

Luften fylls av ett osynligt damm som kastas omkring av tröskorna patrullerandes de milsvida fälten. Jag svänger av grusvägen och kisar mot solen. Halmstrået i mungipan smakar mjöl och tidningspapper. Tiden tickar sakta mot kvällen och skördefesten där det ska drickas hemgjord whiskey och spelas fela. Eller nåt. Till festen kommer också Mary-Sue och hennes […][...]

Skrivbordsbild (vit): 1280×960 / 1280×854 / 1024×960 / 800×600 Skrivbordsbild (svart): 1280×960 / 1280×854 / 1024×960 / 800×600 Alternativ tolkning.[...]

Det finns klassiker som lever sitt eget liv, klassiker där upphovsmännen lyckats spotta ur sig material på ett så kompromisslöst och självklart vis att få i dess väg lämnats oberörda. Klassiker där reflektion och eftertänksamhet fått ge vika för en rastlös och sprudlande kreativitet. Dessa skivor tycks varken vara beroende av särskilt fokuserade arrangemang eller […][...]

Själlöst. Det är det första ordet jag kommer fram till när jag matar igenom Pete Dohertys nya bandprojekt Babyshambles. Mestadelen av skivan är fruktansvärt intetsägande. En Hollywoodproducerad skiva som ska få Doherty vidare till hans dröm om att bli en äkta rocklegend. Det är så jag känner. The Clashs gitarrist/sångare Mick Jones som producerade Libertines […][...]

Ipecac (Mike Pattons skivbolag) ger ut mycket konstiga skivor. Under skivbolagets första år gavs det ut en skiva med titeln ”Great Phone Calls” med en kille som hette Neil Hamburger. Skivan innehöll just telefonsamtal. Vad som gjorde samtalen great är svårt att veta, för de var inte speciellt roliga eller givande, utan bara konstiga (och […][...]

Så börjar ”Can't Stand Me Now”, första spåret på The Libertines själbetitlade album, där Pete Doherty och Carl Barat redan verkar ha insett det öde som bandet stod inför. Historien känner ni säkert till vid det här laget, bandmedlemmarna gick skilda vägar när drogerna tog över Dohertys liv. Jag vill mena att The Libertines har […][...]

Ed Harcourt inledde det nya millenniet med att släppa "Maplewood" och lovade i och med den en lysande framtid. Avslutande spåret "Whistle of a Distant Train" sände ut Tom Waits-vibbar och var som en blandning mellan den underbaraste poplåt och den brötigaste blues som nått ut till folket på flera år. När fullängdaren "Here Be […][...]

Khaya handlar om kontraster. I första spåret ”The Vampires” sjunger Dan Mutch ena sekunden mot sorgsna stråkar, den andra gallskriker han ”You see me shaking!”. Tredje sekunden är det långsamma gitarrer och dämpad röst igen och Dan Mutch växlar mellan de extrema röstlägena lika obehindrat som om han vore Dr Jekyll och Mr Hyde. På […][...]

Mitt allra första minne av en Bee Gees-låt var N'Trances umpa-pumpa-version av ”Stayin' Alive” då utan att riktigt veta vilka Bee Gees var… det samma gällde med Boyzones ”Words” och Pras omarbetning av ”Island In The Stream” (”Ghetto Superstar”). Låtar som inte gjorde alltför stort avtryck på mig. Med åren allt större efterforskningar kring musikhistorien […][...]