Öppningen av The Cures åttonde album är monumental. Först efter nästan fyra minuters ödesmättat intro bryter Robert Smiths omisskännliga stämma magin genom att närmast yla: ”Kiss me kiss me kiss me! Your tongue's like poison, so swollen it fills up my mouth…” Och jag kommer aldrig att glömma känslan då jag hösten -87 fick uppleva […][...]

Det här är en intressant skiva. Skivan är intressant för att kollektivet Quannum består av ett kreativt gäng artister som alla gör egna grejer var och en för sig: Lyrics Born och Lateef the Truth Speaker (spelar tillsammans under namnet Latyrx), Chief Xcel och Gift of Gab (spelar tillsammans under namnet Blackalicious) och DJ Shadow […][...]

Året är 1990, och de blöta löven ligger i drivor på skolgården. I glasskiosken i det nedslitna uppehållsrummet står som alltid en radio på. Plötsligt letar sig tonerna från gamla P3 förbi min uttråkning, passerar mitt skvalfilter och går rakt in i mitt tonårshjärta. Sången jag hörde var ”My Home Town” med Skellefteågruppen The Wannadies. […][...]

Min första kontakt med Will Oldham, mannen bakom bland annat Palace Music, kom så sent som sommaren 1998. Jag jobbade som bandvärd i Teaterladan på Hultsfred och tilldelades den otvivelaktiga äran att vara bandvärd åt det eminenta bandet Grand Tone Music. Grand Tone Music spelade som sista band sista dagen i Teaterladan och på något […][...]

Utan David Sylvians ”Secrets of the Beehive” hade mitt liv sett helt annorlunda ut. För att fördriva tiden i krogkön en kulen septemberkväll i mitten av 90-talet, började jag och flickan bredvid mig tala om höstmusik. Det visade sig att vi båda hade samma favoritplatta i kategorin – nämligen den som den här gästrecensionen är […][...]

Platsen var Storgatan 79 i Hultsfred, en gammal livsmedelsbutik som fungerade som kontor för oss på Rockparty. Det var tidig vår 1987, och isen hade inte riktigt släppt på sjön Hulingen. Men vårat största problem var att vår bandspelare var trasig. Så man fick helt sonika ta hem demo-taperna, och där stannade de oftast. Men […][...]

The Female Anchor of Sade (även kända som ”The Sus Crofa of London”) har länge ansetts vara den enda progressiva anti-musikgruppen i norra Europa. Enträgna försök har gjorts att försöka ”upptäcka” och förstå dem, men ofta har dessa slutat med kommentarer som ”det här var den sämsta skit jag någonsin hört” och liknande. Sådana svårigheter […][...]

Norska Satyricon släpper äntligen sin nya platta ”Rebel Extravaganza”. Håller plattan mot förväntningarna? Jo, det finns två riktigt bra låtar som sätter sig på en gång: 1. ”Filthgrinder”, (”Teeethgrinder” med Therapy? Nynna med i refrängen, så kanske ni märker likheten… Hur fan man nu nynnar med i en Black Metal låt förstår jag inte riktigt […][...]

Det gick en gång en dokumentär på SVT om utvecklingsstörda snickare. På en firmafest spelar en trubadur ”Brev från kolonien” med diverse extraverser. En entusiastisk kille som kan originalet blir naturligtvis störd av extraverserna när han försöker sjunga med och utbrister: ”Jaha, det var ju roligt. Sjung som det ska va istället. Från början utantill.” […][...]

För ett år sedan var jag på kalas hos en kompis som under en vistelse i en svensk universitetsstad omvänts från indiepop till jazz. När jag hörde pianoackorden som bubblar i bakgrunden i början av titelspåret så klickade det till i skallen – ackorden lät helt slumpmässigt ihopfogade, helt sjuka sekvenser av helt sjuka ackord […][...]