Mina rockreferenser fanns i princip inte. Jag var nio år gammal. Året var 1993. Scooter hade inte bildats än. Men skulle göra det inom ett år. Ni vet, det där tyska techno bandet som spelades på alla mellanandstadiediscon. Men ”Mr Jones” spelades ymnigt på radion. Counting Crows lyckades inte rädda mig från technoträsket. Jag kommer […][...]

Avantgarde jazz. Smaka på orden. Låter otroligt svårt och jobbigt. Något som kvasiintellektuella prettokillar kan påstå att de lyssnar på när de försöker ragga upp kulturbrudar precis innan stängningsdags. Inget som någon annan än de som spelar själva egentligen lyssnar på. Eller? Hade någon frågat mig innan jag hörde Eric Dolphys ”Out to Lunch” så […][...]

När man sjunger på obskyr dialekt från en avkrok på Norges västkust brukar det var svårt att få ett internationellt genombrott. Men som Kaizers själva säger så spelar det ingen roll vilket språk man sjunger, bara musiken är bra. Med hjälp av ett flitigt turnerande på kontinenten så har bandet fått kontrakt med tyska Universal […][...]

Albumet som jag lyssnar under dessa heta sommarkvällar i Washington DC är ”Complex Simplicity” av Teedra Moses. Hennes röst bryter genom den tropiska fuktigheten som kväver DC, alla polissirener och alla kvinnliga R&B-album som har släppts i år. Till skillnad från Amerie, Ciara, Beyoncé och även Mariahs album har jag lyssnat på ”Complex Simplicty” oavbrutet […][...]

Det är få band i den svenska musikhistorien som lyckats illustrera så väl hur det är att försöka banka det satans trumsetet genom golvet. ”Deadheads” illustrerar hur träplankorna i scengolvet måste känna sig i ren fruktan för att braka sönder. Det är en av de saker som gör Breachs "It's Me God" från 1997 till […][...]

Hot Hot Heat ska snart börja spela på scenen nedanför liftarna i turistorten och min för vintern tillfälliga bostadsort Whistler. Hot Hot Heat spelar inte långt från sin hemstad Victoria och jag har längtat hela vintern för att få se dem. Jag hör långt borta att de går på och jag rusar genom den regnvåta […][...]

Vår generations största låtskrivare? Elliott Smith kom, såg, erövrade, och försvann nästan lika snabbt. Fem fullängdare hann han släppa under loppet av sex år från det att hans första album, Roman Candle, släpptes 1994. Hans sista och sjätte album, From a Basement on the Hill, släpptes postumt 2004. Han introducerade sig till massorna med Either/Or, […][...]

Efter ett årtionde och ett halvt med alkohol, mer alkohol och ett par riktigt bra album. Så tog det slut. Ryktena som mer eller mindre cirkulerat efter varje nytt skivsläpp visade sig den här gången vara sanna. Ingen mer pedal steel och generande uppriktighet – Bruce Kaphan och Mark Eitzel skulle gå skilda vägar. American […][...]

Det finns många band idag som försöker. Många är beundransvärt dåliga och uträknade. Andra är bra, några få riktigt bra, inget lika bra som The Sonics. The Hives, som ett exempel, är ett av de många band som har The Sonics att tacka för mycket. Kanske det mesta till och med, för när jag lyssnade […][...]

Det finns vissa skivor som får en att bli fruktansvärt arg på sina föräldrar för att de inte begåvat en med en bättre sångröst än den man har. "Inner North" ifrån Australiensiska gruppen The Guild League är en sådan skiva. En skiva där melodierna står i centrum och som får en att undra varför inte […][...]