1. Moonbabies ”I'm Insane But So Are You” Betyg: [3] OK, Moonbabies är trallvänligt. Jag faller priset på en modevara. Detta är bra. Jag älskar tuggummipop med sting. Sången är så smakfull i förhållande till de enkla gitarrslingorna. Jag får Cranberries-vibbar i denna låten. Det är mjukt samtidigt som det har sting. En käftsmäll i […][...]

”There are only forty people in the world, and five of them are hamburgers”. Captain Beefheart Visst, det där är ett jättekul citat – men det är ett jävla jobb att göra sig av med all sån här ovidkommande bråte som omger Captain Beefheart och hans plattor. Man hör knappt musiken eftersom det finns en […][...]

Sommaren 1999. Det borde inte ha varit Lou Begas ”Mambo no 5″ som toppade alla listor. Utan det borde ha varit Duplo! med ”Summer of '99″. Fantastiska flygande finnar från Helsinki levererar den bästa vocoder pophiten (om ni då betänker hur många låtar som släppts i år med total vocoder extas så förstår ni att […][...]

Det är inte många artister som lyckas tilltala mig med allt dom gör. De flesta artister jag gillar brukar alltid släppa något album man inte gillar eller ha med en låt eller två som känns som utfyllnad på en annars bra platta. Skotten Francis Dunnery har med sitt gamla band It Bites och på sina […][...]

Det finns musik som man aldrig behöver tveka inför. Musik som står ovanför den eviga diskussionen om bra eller dålig, rätt eller fel, viktig eller pretentiös. Musik som är självklar, som går rakt in i hjärtat och berör en på ett sätt som inte går att värja sig ifrån. Marvin Gayes kanske största bidrag till […][...]

”Kids in Satanic Service” är helt klart det bästa Norge lyckats suga upp ur ishavet mellan klubbslagen sedan TRBNGR:s ”Apocalypse Dudes”. 12 låtar rak stenhård rock ‘n’ roll i ”death punk” anda. Wonderfools är ett av de få skandinaviska rockbanden som fattat vad grejen handlar om. Skippat retrotramset och siktat direkt mot skrevet där det […][...]

Ibland undrar folk varför jag själv släpper plattor så sällan. ”Det blir bara så” är mitt vanliga svar. Nästa människa som frågar ska jag nog täppa till truten på med exemplet Peter Perrett. Sedan hans grupp Only Ones lade ner 1980 har det kommit en enda ny fullängdsplatta, ”Woke Up Sticky” (Demon) från 96 och […][...]

Tonår. Det är det första jag associerar till när det gäller The Shangri-Las. Men inte i självbiografisk mening – mitt åttiotal upptogs av mer tidstypiska fenomen som Depeche Mode, Cure och Prince – utan tonår som en speciell känsla. Visst kan fenomen som tonårskärlek och tonårsångest vara extremt jobbiga, speciellt upplevda utifrån, men det finns […][...]

Öppningen av The Cures åttonde album är monumental. Först efter nästan fyra minuters ödesmättat intro bryter Robert Smiths omisskännliga stämma magin genom att närmast yla: ”Kiss me kiss me kiss me! Your tongue's like poison, so swollen it fills up my mouth…” Och jag kommer aldrig att glömma känslan då jag hösten -87 fick uppleva […][...]

Det här är en intressant skiva. Skivan är intressant för att kollektivet Quannum består av ett kreativt gäng artister som alla gör egna grejer var och en för sig: Lyrics Born och Lateef the Truth Speaker (spelar tillsammans under namnet Latyrx), Chief Xcel och Gift of Gab (spelar tillsammans under namnet Blackalicious) och DJ Shadow […][...]