1. Moonbabies
”I'm Insane But So Are You”
Betyg: [3]

OK, Moonbabies är trallvänligt. Jag faller priset på en modevara. Detta är bra. Jag älskar tuggummipop med sting. Sången är så smakfull i förhållande till de enkla gitarrslingorna. Jag får Cranberries-vibbar i denna låten. Det är mjukt samtidigt som det har sting. En käftsmäll i kvinnlig form. Detta är roligt och sjungvänligt. Inte världens bästa kvalitet, men jag smälter ändå som smör. Vare sig jag vill eller inte…
/Peter Dahlgren

3. Chords & Scissors
”Make Way”
Betyg [3]

Hiphop av en sort som väl får kallas underground i brist på bättre ord. Lite åt samma håll som Company Flow och The Nonce. ”Make Way” är på sätt och vis en riktigt bra låt. Problemet är väl mest att det är en ganska typisk albumlåt eller konsertöppnare. Definitivt ingen singel. Därför blir det svårt att lyssna på den så här utan sällskap. Fast tillsammans med två-tre spår till på en tolva skulle det här säkerligen hitta fram till sin publik.
/Patrik Hamberg

4. Amir
”I Think”
Betyg: [2]

Amir gör soft gitarr-pop av klassiskt amerikansk snitt med inslag av britpop. Inget överraskande, inget upprörande. Här finns mjuk sång, lite lagom med elgitarr och så där lagom fadade synthar. Ibland hör man nästan lite Beatles, men för det mesta känner jag lite Oasis blandat med Go-Go-Dolls.

Viss potential finns det väl här, men frågan är om det räcker för att bryta fram. Amir är säkert melodiöst, men är inte så vansinnigt upphetsande. Det gör nästan till eller från. Kanske är de bra live, och då skulle musiken kunna bli mer intressant. Jag är dock tveksam.
/Peter Dahlgren

5. Green Hornet
”Surfing My Waves”
Betyg [2]

Green Hornet spelar en typ av lätt funkinfluerad rock som alltid finns där och som med jämna mellanrum lyckas slå igenom och nå en bredare skala. Störst i genren är väl fortfarande Lenny Kravitz. Green Hornet gör inget revolutionerande av det hela. Det är inte dåligt. Bara lite väl traditionellt och tillrättalagt. Riffet är ett ganska typiskt Lenny-riff. Det är inte där det brister. Det som framförallt saknas är en riktigt stark refräng. Kanske sitter den där om ett tag, men tills dess låter jag det här passera.
/Patrik Hamberg

6. Ragadrop
”Ital Junkfood”
Betyg: [2]

Ragadrop låter lite som ett svenskt Asian Dub Foundation. Det är dub. Fast inte. Rötterna finns i duben. Samtidigt är det tydligt det urbana Sverige det handlar om. Förortssverige. Beaten och basen är härligt organisk och livfulla, trots att det låter lite ovant i mina öron. Den bästa duben är oftast hård och maskinell. Här låter trummorna på gränsen till ”för” levande. Det jag har svårast för är sången. Den ligger mest i vägen för musiken. Den blir aldrig riktigt en del av helheten. Där finns det mer att göra. Efter nästa demo sitter det där.
/Patrik Hamberg

7. Plastic Soul
”Love Poem”
Betyg: [3]

Plastic Souls ”Love Poem” placeras enklast i facket ”melodisk pretto-pop med kvinnlig vokalissa”.
Då var det gjort!

Sen återstår bara att konstatera att det är otroligt proffsigt och ”Love Poem” är en låt som trots sin fjäderlätthet fastnar kvar – iallafall ett tag. Jag kan inte påstå att låten skakar om min värld men jag kommer definitivt kolla in dem i Malmö på demo-scenen. Då får vi se om sångerskan sjunger lika bra live och om de klarar av att återge mastodontproduktionen.

/Patrik Ekelöf

10. Qau
”Svenska HiFi Institutet”
Betyg: [4]

Hittills har svensk hiphop mest handlat om artister från Stockholmsområdet. Nu börjar det uppmärksammas akter från andra delar av landet också. Att skånska är en fantastiskt tuff dialekt att rappa på har dessutom både Reflx och inte minst PeeWee visat vid ett flertal tillfällen. Här på ”Svenska HiFi Institutet” har Qau sällskap av Goop, Don Krille och Agent Röd. Tillsammans gör de en enkel, ren hiphoplåt huvudsakligen uppbyggd kring ett ensamt beat och killarnas rap. Och det fungerar alldeles utmärkt. Rhymsen sitter där de ska och killarna har ett bra flow. Det tog några lyssningar innan refrängen satte sig men när den väl har gjort det är den svår att bli av med. Med ”Svenska HiFi Institutet” har Qau presenterat sig på bästa sätt. Jag vill ha mer. Nu!
/David Drazdil

12. David & The Citizens
”Made of Words”
Betyg: [3]

”Made of Words” börjar som en klassisk poplåt med ett stompigt pianokomp men så smyger det sig in ett ostämt munspel i bakgrunden. Ett tag låter det som ett avigare Supergrass men precis när man invaggas i en viss säkerhet och tycker sig ha hittat rötterna till musiken ändrar den karaktär. Nu lyssnar man på något som mycket väl skulle kunna vara en Shadowslåt komplett med duellerande, ekande gitarrer. När den sedan ökar i tempo låter det helt plötsligt som soundtracket till en vansinnig spaghettiwestern. När låten sedan slutar med en ödslig ton hängande kvar i luften trycker jag på repeat knappen direkt. Och sen igen. Och igen. Låten blir bättre för varje spelning men jag kan fortfarande inte säga hur bra jag tycker att den är. Däremot är den så intressant att jag måste spela om den hela tiden. Och då är den väl riktigt bra? Tror jag. Kanske.
/David Drazdil

13. The Blimp
”Bolero”
Betyg: [4]
Vill se! Vill höra mer! Men vill samtidigt inte höra fler låtar med The Blimp eftersom jag är rädd för att det inte håller i längden. ”Bolero” är nämligen alldeles oemotståndlig, trots att den är som gjord för att irritera sig på. Tänk dig själv: en mellantempolåt – en sångare som sjunger med överdriven superbrittisk accent – en wah-wah-gitarr som smyckar verserna – pretto-stråkar i massor – och som grädde på moset: vocoder-sång i refrängen!

Förmodligen ser du en supergrupp bestående av Damon, Cher, och medlemmarna i ELO framför dig.Det kanske inte låter särskilt upphetsande men det är det i detta fall. Det är så otroligt bra att jag nästan tror jag bangar The Blimps spelning för att slippa riskera att få mina illusioner krossade.

Fast det vore å andra sidan fegt…
/Patrik Ekelöf

14. Natik City
”Continuum Sweden”
Betyg: [2]

På ”Continuum Sweden” gör Natik City mörk, hotfull, metallisk, drum'n'bass. Brekbeatsen smattrar och i periferin tjuter synhthstråkarna. I botten ligger en tung bas och maler monotont. Så långt är det helt ok drum'n'bass men inget utöver det vanliga. Men så kommer rösten. Helt oväntat bryts malandet av en arabisk sång som står i rak kontrast mot de hårda beatsen.

En kort stund byter musiken karaktär och man kan nästan ana att luften i rummet blir varmare. Men så tar malandet över igen och temperaturen sjunker. För att återigen avbrytas. Jag kommer spontant att tänka på Bhangra musiken i England där man blandar modern dansmusik med framförallt indiska folksånger. Kanske är det dags för Sverige att få en ny utlöpare på den elektroniska dansscenen. Feta dansbeats med orientaliska sångstämmor. Än så länge handlar det mest om att krydda ganska ordinär drum'n'bass men det är onekligen ett intressant experiment. Kontrasten mellan de båda ytterligheterna får mig att hoppas att här finns mer att hämta.
/David Drazdil