1. Don't get lost 2. Svenson mañana 3. Howlong 4. A queen's made me 5. Tonight 6. Lablaza 7. Fuck Lacan and also Freud 8. Högsta prioritet (sista anhalt) 9. In the snow 10. Let me go 11. Le chef dans ta poche 12. Dom är Världens bästa popband 13. Kan jag ha fel?[...]

Vi i Fireside har alltid haft helt olika individuella intentioner med vårt band. Hur det ska låta och så vidare. När vi 1995 spelade in vår andra skiva ”Do not tailgate”, ville Pelle att vi skulle låta som Superchunk och jag gjorde allt som stod i min makt för att få fram något som lät […][...]

Första gången jag hörde Damien Jurado var genom en telefonlur för drygt två år sedan. Jag satt och svärmade med Mr. Speciell över telefonen och helt plötsligt, utan någon som helst förvarning klingar världens skönaste gitarr och munspels-intro ut i bakgrunden. Under tre minuter och fyrtio sekunder satt jag helt stum, med luren tryckt mot […][...]

Masker och alter egon är farliga. Fråga Robert Dylan om han har några synpunkter till den unge Robert Zimmerman, som i ungdomligt oförstånd satte på sig masken ”Bob Dylan” som han sedan i 38 år försökt leva upp till eller leva med. Fråga Norma Jean Baker vad hon tyckte om masken ”Marilyn Monroe”, och vem […][...]

Man kan inte annat än småle när man i skivaffären får syn på fyra män som står i ljusblå kostymer och vita kråsskjortor, med vatten upp till knäna, i någon sunkig förorenad insjö. De ser ut som något ur en parad. Killar som har haft en hård natt på tivolit och inte kan tänka på […][...]

Det finns artister man vill lyssna på för att få utlopp för den ilska, sorg, glädje eller vad det nu må vara för känslor man bär inom sig. Det är band som skriver låtar där dessa känslor initieras, accelererar, och sedan ställs på sin spets och som gör att man ibland nästan känner sig emotionellt […][...]

”Har du hört Tori Amos? Jag tror att du skulle gilla henne. Hon gör pianobaserad melankolisk musik med texter som berör.” Ungefär så här presenterades Tori Amos för mig första gången för ungefär 5 år sen. Jag blev nyfiken. Piano har jag försökt lära mig ända sedan barnsben och melankoli i musik för mig är […][...]

Djupt in i en skog bor tyska The Notwist. Ovanför dörren blinkar en ljusskylt med texten: ”one step inside doesn't mean you understand”. Utan att knacka går jag in och ser en massa instrument bl.a. en cello, en saxofon, en orgel, gitarrer och en dator. Lukten av kamomillate gör mig lugn. Här vill jag stanna. […][...]

Det hade varit väldigt mycket enklare att skriva denna recension för ett halvår sedan eller så. Då var Morrissey gud i min värld och recensionen hade mest blivit en hyllning till honom med stundtals lätta homoerotiska undertoner. Numera har jag utvecklat en distans till honom och jag har lärt mig att se honom som det […][...]

När det gäller 70-talets progressiva rock finns det en tröskel för oss under fyrtio att ta oss över. Jazz. Konstmusik. Jazz är för det flesta av oss ”acquired taste”, dvs. något som man får jobba lite på för att uppskatta, kanske framförallt på grund det improvisatoriska draget. Lån från konstmusiken känns sökta i ett rocksammanhang. […][...]