Det finns artister man vill lyssna på för att få utlopp för den ilska, sorg, glädje eller vad det nu må vara för känslor man bär inom sig. Det är band som skriver låtar där dessa känslor initieras, accelererar, och sedan ställs på sin spets och som gör att man ibland nästan känner sig emotionellt dränerad efter att ha lyssnat på dem. Det behöver inte alls till storslagna arrangemang för att åstadkomma detta utan kan ibland räcka ganska små medel. Sättet att frasera ett ord. Böjning av en ton på en halvdistad gitarr. En ensligt återkommande hook. Men det skall väcka någonting i mig. Få mig att känna.

Som när Eddie Vedder (Pearl Jam) i slutet av live-versionen av ”Black” från ”Live in Atlanta” skriker ut ”I don't think these people understand that we belong together!”. Smått plågad och definitivt i desperation. Eller Jon Davis (Korn) smått epileptiska utbrott där orden bubblar upp och spottas fram och man börjar inse att gränsen mellan ilska, frustration och galenskap så sakterliga börjat suddas ut. Och när Thom Yorke (Radiohead) sprött och i halvfalsett sjunger de sista raderna ur ”Fake Plastic Trees”, då ryser jag fortfarande ibland…

Men när de stora överväldigande känslorna är över (vilka de än nu var). När lugnet åter lagt sig över dig och du tycker dig nästan kunna sträcka ut handen och ta på tystnaden. När du inser att det stora rummet är tömt på allt folk, så när som på dig själv och din älskade, och din kropp talar om för dig precis hur trött du egentligen är och du nästan inte vet om de skälvande andetagen som ekar mellan väggarna tillhör dig eller den andra utmattade själen i rummet.

När det är över.
När stormen bedarrat.
Det är då.
Det är då du hör tonerna av Calla.
Och du älskar vad du hör!

Någon verkar ha gjort sångaren, och tillika textförfattaren i denna Texas-originerade och numera New York-baserade trio, Aurelio Valle väldigt illa. På det första spåret på skivan, som för övrigt rymmer 10 stycken låtar, sjunger han till exempel raden ”I can get the same effect, if you strangle me…”. Men han låter inte arg eller förbannad utan snarare uppgiven och med en liten släng av en nyfödd objektivitet.

Genomgående för alla låtar är också en känsla av rofyllnad men som man ganska snart upptäcker rymmer så mycket mer. Under ytan bubblar fortfarande känslorna upp, men denna gång mycket svagare än i sin första tappning. Som om de endast vore dyningar av något som varit. Där finns ilskan, besvikelsen, bitterheten, saknaden, men också kärleken och passionen. Valle omsöm viskar fram orden med en stämma som man ibland befarar skall brista, men hela tiden klarar sig, och ömsom tar han i så mycket han förmår för stunden. Men som jag skrev, detta är endast dyningarna och han orkar helt enkelt inte mer än så här just nu. Men sångerna måste sjungas ändå.

Musikaliskt handlar det om ganska sparsmakade arrangemang med bas, gitarr och trummor och ibland med inslag av en del effekter och tillsammans med sina bandkollegor Wayne B. Magruder och Sean Donovan skapar Aurelio Valle en luftig och spänstig, om än mörk och drömsk, ljudbild som känns väldigt välgjord just på grund av det utrymme varje instrument tillåts få. Ibland kan man få en känsla av att musiken trevar sig fram och inte riktigt vet vart den skall ta vägen men den leds alltid rätt av malande basgångar och fasta rytmer.

Jag skulle vilja dra paralleller med deras musik för att ge er någonting mer att relatera till och i press-releasen beskrivs de som ”Post My Bloody Valentine make up music… that you listen to at 3am.”. Tja, varför inte? Eller kanske som om Massive Attack gått och skaffat sig ett par gitarrer och istället dragit ur några sladdar för det finns lite av den mörka och dunkla känsla som huserar på ”Mezzanine”-albumet och trip-hop-referenserna är faktiskt inte så långt borta som man skulle kunna tro när det gäller ett amerikanskt gitarrbaserat band. Och apropå det sistnämnda; kanske är det så här som B.R.M.C. hade låtit om man hållit dem vakna tre dygn i sträck och sedan bad dem framföra något?

I vilket fall…

Calla är kärlek och passion.
Calla är mellankoli och sorg.
Och väldigt vackert.

Och det är när ni båda sitter där på golvet halv fyra på morgonen ackompanjerade av nattens dyningar och hör outrot till ”Don't hold your breath”, eller kanske till ”Televised” för att sedan avnjuta det sista spåret ”Surface scratch” innan ni båda faller i sömn, som ni förstår varför jag ger denna skivan 8/10.

Och jag tror att ni kommer hålla med mig.