Vad är det för mening med en skivrecension? Det är en idiots smak som spys ut på ett papper (old-school) eller en skärm (eurobeat) – så planen var att att göra en recension, läs hyllning, av en skiva alla hört och gillar, typ ”Reign In Blood” eller ”Walk Among Us”. Ordets makt väger tungt så […][...]

Jag har stundtals varit riktigt rädd för Vincent Gallo. Hans ögon står ut som om han vore helt galen och på sin hemsida ger han instruktioner om hur personer FÖDDA med kvinnligt kön, kan gå till väga för att skicka bilder på sig själva till honom. Jag såg en film en gång och huvudrollsinnehavaren verkade […][...]

As the late-1970s became the early-1980s, punk had taken its brief but vice-like grip on the end of the decade – launching a concerted effort to steal bucks from the bloated pockets of the likes of Yes and Genesis – and consequently given way to post-punk and New Wave. That's an old story. At the […][...]

Basil Poledouris är inte Nina Rota eller John Williams. Han har inte fått äran att göra musik för de mest inkomstbringande eller de mest kritikerrosade filmerna. Det är just detta som avgör om du är en känd kompositör eller ej. Jag vill inte placera in Poledouris bland de stora filmmusikskompositörerna, men jag kan konstatera att […][...]

Min reggaebana började med att min storebror någon gång under slutet av 1970-talet införskaffade Bob Marleys album ”Kaya” och spelade det oavbrutet en hel sommar. När sedan Marleys ”Uprising” kom ut köpte jag det och sedan var jag fast. Jag började läsa reggaetidningar/böcker, springa på skivmässor och senare även importera skivor från den legendariska reggaepostorderbutiken […][...]

Sidorna 240 och 241 i Börje Lundberg och Ammi Bohms praktfulla nördbok ”Yeah! Yeah! Yeah! – The Beatles erövrar Sverige” består av en karta med siffror på, ett register och uppmaningen ”åk och promenera i Beatles fotspår i Stockholm och dröm dig tillbaka till 60-talet”. En dryg tumnagel österut från gatan där jag bor återfinns […][...]

Vår vana trogen, en samling för redaktionen med låtarna som vände upp och ner på 2003 på ett eller annat sätt. En enda låt per person fick vi välja i år. De flesta var sådana som fick oss att svänga. Både som vanligt och ovanligt, kanske? Ingen rangordning, men väl en spelordning. 1. 50 Cent […][...]

Múm [moo:m] är ljudet av barn. Dock inte lika högljutt jobbiga som de där Aphex Twin-barnen som bygger torn av plast som de sedan raserar samtidigt som de biter och dreglar på en söt och småtrasig Bambifigur i väntrummet hos tandläkaren. Visst låter deras musik småtrasigt, knastrigt och kanske skört men det var ju precis […][...]

Kanske vet ni det inte, men Brant Bjork en smått legendarisk snubbe, i alla fall inom de s.k. stoner-kretsarna. Brant har nämligen varit med i både Fu Manchu och numera nedlagda Kyuss. Två mycket välmeriterade stonerband. Första skivan av Brant, ”Jalamanta”, är fortfarande en av mina absoluta favoritskivor. Brant har på den skivan lyckats göra […][...]

Det märks tydligt att detta, Black Album, är tänkt som det sista för jiggaman. Det märks ur flera aspekter. För det första kan man se det som en summering då Jay-Z använder sig av flertalet olika producenter han jobbat med genom åren och dels för att han i varje låt berättar en liten historia, ofta […][...]