Att förklara Simon Posfords (mest känd som goa/psytrance-artisten Hallucinogen) och Raja Rams (tidigare flöjtist i hippierockbandet Quintessence på 70-talet) projekt Shpongles musik är inte det enklaste. Spännande? Mystisk? Nyskapande? Flummig? Knarkmusik? Med influenser från världens alla hörn har de sedan första skivan ”Are you Shpongled?” fascinerat tusen och åter tusen öppensinnade musikälskare. Lite afrikanska bongotrummor […][...]

Mina rockreferenser fanns i princip inte. Jag var nio år gammal. Året var 1993. Scooter hade inte bildats än. Men skulle göra det inom ett år. Ni vet, det där tyska techno bandet som spelades på alla mellanandstadiediscon. Men ”Mr Jones” spelades ymnigt på radion. Counting Crows lyckades inte rädda mig från technoträsket. Jag kommer […][...]

Maud Lindström är en poet som gör proggiga visor om kärlek och sex. De handlar, till exempel, om vad man ska göra om ”käckheten plötsligt tar slut” när man är uppfostrad att bli Fröken Normal. Eller om hur det känns att ligga i en ”knullvarm” säng när den man ligger bredvid egentligen vill vara hos […][...]

Avantgarde jazz. Smaka på orden. Låter otroligt svårt och jobbigt. Något som kvasiintellektuella prettokillar kan påstå att de lyssnar på när de försöker ragga upp kulturbrudar precis innan stängningsdags. Inget som någon annan än de som spelar själva egentligen lyssnar på. Eller? Hade någon frågat mig innan jag hörde Eric Dolphys ”Out to Lunch” så […][...]

Det här är The Game utan Dr Dre bakom ryggen. Ja, frågan är om man inte lika gärna skulle kunna kalla det en skiva med JT The Bigga Figga (åtminstone står han vid mikrofonen lika ofta). Inte riktigt lika lyxigt som på ”The Documentary” med andra ord. Och The Game utan doktorns kontaktnät är faktiskt […][...]

När man sjunger på obskyr dialekt från en avkrok på Norges västkust brukar det var svårt att få ett internationellt genombrott. Men som Kaizers själva säger så spelar det ingen roll vilket språk man sjunger, bara musiken är bra. Med hjälp av ett flitigt turnerande på kontinenten så har bandet fått kontrakt med tyska Universal […][...]

Albumet som jag lyssnar under dessa heta sommarkvällar i Washington DC är ”Complex Simplicity” av Teedra Moses. Hennes röst bryter genom den tropiska fuktigheten som kväver DC, alla polissirener och alla kvinnliga R&B-album som har släppts i år. Till skillnad från Amerie, Ciara, Beyoncé och även Mariahs album har jag lyssnat på ”Complex Simplicty” oavbrutet […][...]

Jag måste säga att jag tycker att Juliette & the Licks har fått oförkänt mycket skit. I samband med konserterna i augusti konstaterades det överallt saker i stil med ”bra konsert om man slapp musiken”, som DN skrev om jag inte minns fel. Andra har klämt till med att musiken hade varit spännande för tio […][...]

Det är få band i den svenska musikhistorien som lyckats illustrera så väl hur det är att försöka banka det satans trumsetet genom golvet. ”Deadheads” illustrerar hur träplankorna i scengolvet måste känna sig i ren fruktan för att braka sönder. Det är en av de saker som gör Breachs "It's Me God" från 1997 till […][...]

Jag erkänner att jag faktiskt bara tänkt lyssna igenom ”Seven Years 1998-2005″ lite snabbt. Konstatera att ”9 PM ('Till I Come)” är lika tråkig nu som när den kom. Skriva en sågning som rätt mycket skulle handla om tyskar, deras formgivningsestetik, deras förkärlek för världens sämsta musik och om deras ohälsosamma förhållande till David Hasselhoff. […][...]