Jag måste säga att jag tycker att Juliette & the Licks har fått oförkänt mycket skit. I samband med konserterna i augusti konstaterades det överallt saker i stil med ”bra konsert om man slapp musiken”, som DN skrev om jag inte minns fel. Andra har klämt till med att musiken hade varit spännande för tio år sedan.

Men skiter man i att vara ”rätt” hela tiden och bryr sig om själva musiken står det klart ganska tidigt att ”You're Speaking My Language” är ett rockalbum. Så enkelt är det. Det må finnas drag av såväl grunge som new wave, men mest av allt är det ett punkigt rockalbum av ganska melodiöst snitt. Och rocken som sådan spänner över mer än tio år senast jag tittade.

Med det är det inte sagt att Juliette & the Licks sopar banan. Merparten av skivan är okej, men inte mer. Några ordentliga störningsmoment som ”American Boy” och ”Under the Bridge”-aktiga ”This I Know” finns, men glädjeämnena är fler än besvikelserna.

Från debut-EP:n ”…Like a Bolt of Lightning” har de utöver redan nämnda ”American Boy” plockat med sig ”Got Love to Kill”, men struntat i bästa låten ”Shelter Your Needs”. Skumt men någon anledning ska väl finnas att köpa EP:n också.

I centrum står Juliette Lewis röst. En stark röst som når bristningsgränsen flera gånger. Hon sjunger med pondus. Det är rock. Men höjdpunkterna är annars tre låtar och en slidegitarr.

”I Never Got to Tell You What I Wanted To” har en skön stämning på versen och en explosiv refräng. Kombinationen är effektfull som få.

”Pray For the Band LaToya” är en rak rockdänga där de skapar sväng med små medel. Att låta hi-haten veva baktakt på refrängen höjer låten minst ett par snäpp och det är nog för att få mig att spetsa öronen. Enkla medel var det ja.

Punkiga ”So Amazing” är svår att motstå, rakt på mål. Och den där slidegitarren återfinns på stämningsfulla ”By the Heat of Your Light” där den får fritt spelrum i andra halvan av låten och långsamt tonar ut.

I efterhand med skivan i bagaget ångrar jag att jag missade konserten.