Sälarnas lugna bo där vanligtvis hi-techmammor springer med rymdbarnvagnar och kids med lågmidjade byxor riskerar livet på långa brädor har genomgått en metamorfos. Gräset har belagts med plastmattor och försäljare av korv av alla dess slag med tillhörande ketchupjuvrar trängs på gatkanterna. Jag hoppas vid gudarna att det är mänskligt kött jag känner lukten av. Gräset huserar tre scener där under två dagar artister av världsklass kommer trängas med kultband, små uppstickare och gamla klassiker. Afrobeat slåss om luftutrymmet med skäggrock.

Marie Lindström om Way Out West 2009.

En stor del av redaktionen var på plats när Way Out West sålde ut för tredje året i rad. Under kategorin Way Out West 2009 kan du läsa våra recensioner av spelningar och festivalen i stort. Vi kommer lägga upp ytterligare några fler texter de närmsta dagarna. Under tiden bjuder vi på våra bilder från festivalen. Bilderna finns även på dagensskiva.com:s Flickr-sida.

Foto:
Sofia Qvarnström, Sproduction.com
och Marie Lindström

Jag har det goda omdömet att ta på mig stövlar innan festivalens tredje dag. Snart kommer regnet, och det är så kallt, jävligt och blött som det bara kan vara på en festival. Jag missar dessvärre större delen av efterlängtade Vampire Weekends spelning och ser istället till att få en bra plats på Dead Prez.

Jag tycker personligen att hiphop nästan alltid gör sig bättre på skiva än live. Nerven och energin går lätt förlorad på en scen, i synnerhet i dagsljus, och när det bara är några få entusiaster längst fram som kan texterna uteblir ofta känslan av att vara ett fan bland många. Att två så betydelsefulla akter som Dead Prez och Nas bokas till Way Out West bäddar för förhoppningar och besvikelser.

Den politiska hiphopens fanbärare, M-1 och Stic.man, är revolutionärt sammanbitna (eventuellt bara trötta på vädret) och hänger upp en Che Guevara-flagga från någon i publiken på skivspelarna. Det blir övningar i interaktion och vi uppmanas peka finger mot polis och president, och tjuta om vi är sisters inför sliskiga Mind Sex. Och även om Dead Prez bjuder den blöta och mycket vita skaran på klassiker som They Schools och We Need A Revolution står ett antal puckon hela konserten och gapar efter den stora hiten. Den kommer så småningom. På Hip Hop kan alla åtminstone refrängen.

Basen ligger hela tiden för högt, som så ofta på hiphopspelningar. Det blir inte heller någon Propaganda, som i drömscenariot. Ändå är det fantastiskt roligt att äntligen få se Dead Prez, vilka jag länge haft ambivalenta känslor inför. Allsång till Let’s Stay Together avslutar konserten. Det trodde jag aldrig, att jag skulle få sjunga Al Green i skogen där alla göteborgsfjortisar med självrespekt har sina första fyllor.

Nas
Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

Nas drar igång några minuter senare. Det är sex och ett halvt år sedan jag såg honom i Stockholm. Då hade han sällskap av dj och sidekicks, ljudet var dåligt och när han ville få med sig publiken i ett ”fuck Jay-Z” blev responsen mest ”näääe”, eftersom vi i Sverige inte nödvändigtvis valt sida i den forna konflikten mellan bjässarna. Jag funderade således på att se Florence Valentin istället. Nu blev det inte så och det är jag glad för.

Den här gången har han med sig ett liveband och går igenom karriären i kronologisk ordning. Det blir Illmatic-medley och det allra bästa från uppföljaren It Was Written. Favoriter som I Can, Made You Look, Got Ur Self A Gun och färska Hero betas av i snabbt tempo. Han håller det kort, många av låtarna framförs i halva versioner. Det kan tyckas synd, men håller samtidigt tempot uppe. Det blir inget onödigt mellansnack, inga transportsträckor. Istället är det sammanhållet, snyggt och maxpuls hela vägen. Basen i solar plexus. Det känns som att jag har en livsviktig relation till varenda låt.

Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

När bandet drar till med Marvin Gaye och James Brown för att sedan övergå i Brown-samplade Get Down är det mycket som är gott på en och samma gång.

Nas spelning på Way Out West 2009 visar sig bli en hård knäpp på olyckskorpens näsa. Bland det bästa jag sett i hiphopväg.

Med ett sådant glädjerus i blodet känns Lily Allen på kvällen nästan överflödig. Innan dess får Basement Jaxx en hel festival att röra på sig och My Bloody Valentine tar död på sälar och småfåglar med sitt manglande som ligger över tillåten decibelgräns.

Lily Allen med sina rockstjärnelater nakenchockar, röker och sjunger explicit om sex. Tyvärr tycks hon blasé och oengagerad, trots nummer som Smile, Fuck You och Britney Spears Womanizer. Egentligen lyfter det först under Not Fair, då alla som inte dansar är precis vad som beskrivs.

Sälarnas lugna bo där vanligtvis hi-techmammor springer med rymdbarnvagnar och kids med lågmidjade byxor riskerar livet på långa brädor har genomgått en metamorfos. Gräset har belagts med plastmattor och försäljare av korv av alla dess slag med tillhörande ketchupjuvrar trängs på gatkanterna. Jag hoppas vid gudarna att det är mänskligt kött jag känner lukten av. Gräset huserar tre scener där under två dagar artister av världsklass kommer trängas med kultband, små uppstickare och gamla klassiker. Afrobeat slåss om luftutrymmet med skäggrock.

Om tillflödet av internationella artister till Göteborg hade varit så här bra utslaget under året så hade alla göteborgare kunnat skatta sig lyckliga. Min festival började med en ljummen dyr öl i ett plastglas och en provlyssning på Vivian Girls, hyllad Portlandrock som snabbt visar sig vara trött Courtney Love-inspirerad falsksång och en tråkig takthållande trummis. Vilket utlöser en diskussion bland mina vänner om huruvida tjejer kan trumma och där vissa blir irriterad över antagandet att det krävs en penis för att kunna slå på en trumma och väljer att avsluta diskussionen med våld.

Förflyttar sedan fokus till Beirut som var en av årets mest välkomna bokningar till festivalen. De fantastiska möten av musikformer som producerats till perfektion på skiva låter minst lika tight live och man ser Zach Condon plocka fram trumpet på ukulele på vacker röst för att göra genuint vackra renderingar av sina alster.

Bon Iver
Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

Bon Iver känns lite malplacé på en taggad festivalpublik men fyller Linnétältet till dess yttersta gräns och jag fick nöja mig med att höra istället för att se och höra. De lågmälda kännslomässiga eposen tillverkade i en enslig stuga möts av öronbedövade jubel och efteråt uppstår en typiskt svensk kösituation för att komma ut där de flesta snällt köar i tur och ordning. Den första i vad som ska bli en två dagar lång kö där man köar för öl, toa, vatten, mat, för att komma ut och för att komma in och köar för att komma in i kön.

Lite senare fylls samma tält av fans av Grizzly Bear och här bjuds man på en av festivalens många höjdpunkter. Allt sitter som en smäck och de ger en inspiration att åka till Stocholm 25 november för att se dem på en ordentlig spelning.

Konfettiregnet under Robyns spelning.
Foto: Marie Lindström

Sedan springar Robyn ut i en neonkreation. Minns hennes spelning på Hultsfred 2005 då hon presenterade sin nya persona för oss för första gången och publiken tappade andan av upphetsning. Sedan dess har hon turnerat med samma material och det blir aldrig tråkigt. Hon är ett fulländat proffs, missar aldrig en ton och om inte det vore nog slänger hon in klädbyten och gästartister. Mapei sjunger som en kråka, Lykke Li blir överglänst av sin medsångerska och Röyksopp lever upp i sina rymdkostymer. Sen kommer Dr Alban. Robyn förklarade efteråt att det inte var menat som ironi. Varför skulle det vara det? Alla borde ta ut Dr Alban ur sin hemliga guilty pleasurelåda och lägga honom i sin svenska klassikerlåda. Lite roligt dessutom att se Kleerup sjunga med i No Coke. Robyn, skynda dig att skriva nya låtar och kom tillbaka till scenen så snabbt som möjligt, det är tråkigt utan dig.

Antony Hegarty
Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

Anthony & The Johnsons spelning med symfonikerna var förstås finstämd och maffig men lämnar inget bestående minne, det dränktes lite i allt annat som pågick. Kände lite att det kanske inte var rätt arena.

Rätt arena hade dock Fever Ray som tog med lasershow, utklädda bandmedlemmar, shamankappor och mardrömslika fågelhuvuden till sin spelning. Det var grymt såklart och gruvligt pretentiöst men Karin Dreijer Andersson har laglig rätt att vara hur pretentiös hon vill. Sedan slängde jag ett öga på kön till Echo & The Bunnymen på Trädgårn och bestämde mig för att lunka hem.

Lördagen började med Calexico. GPs recensent skrev att Calexico inte inveg några nya fans med sin felning. Jag skulle beg to differ. Har konstigt nog aldrig riktigt gett dem ett ordentligt öra även trots Marias hyllningar. Den saken ska ändras. Blåset, den inbjudande rösten marinerad i öken och tequila, de starka låtarna, allt var där.

Vampire Weekend
Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

Lagom till Vampire Weekend spöregnade det, flickor i vita tygskor började sjunka ner i leran och ölhållarna i kartong började disintegreras. Spelningen fungerade dock som artificiellt solsken. Jag har Cape Cod och Blakes nya asikte inbränt i hjärnan sedan dess. Amadou & Mariam och Basement Jaxx bjuder båda till tokdans. Raka motsatsen till My Bloody Valentine. Jag har aldrig sett en publik försvinna så fort. Efteråt står jag där helt tom. Vid min ena sida har jag en syster som känner sig förorättad att ett band kan vara så oförskämda att de säger till sin publik att fucka off och sedan mala ner gitarrer i öronen. På andra sidan har jag ett gäng skottar som tyckte att det 15 minuter långa distmanglet var det bästa de någonsin sett. Jag är mest tom. Sen försöker jag komma in i Teddybearstältet innan jag står i en två timmar lång och vindpinad kö för att komma in i Annedalskyrkan. Det var värt varenda minut. Final Fantasy i en kyrka må vara det mest geniala på Way out West. Gudomligt.

Sedan blir det fredag och man traskar till Slottsskogen, köerna och ockerpriserna igen. På fredagen har vi i alla fall tur med vädret. Lyssnar med ett halvt öra på Bon Iver. Linnéscenens tält är fullt till bristningsgränsen. Det verkar vara ett väckelsemöte som pågår.

Dagens dragplåster låter vänta på sig till 17:40.

Redan några minuter efter att Robyn har gått på står det klart att hon är en av våra största, om någon råkat glömma det. Det blir inte ett såsigt ögonblick när hon går igenom stora delar av den imponerande låtkatalogen, från underskattade Keep This Fire Burning, till fullblodshits som Be Mine och With Every Heartbeat och den avslutande, här avskalade, Show Me Love.

Lykke Li gästar i ett beslöjat och oerhört politiskt framförande av Queens I Want To Break Free. Röyksopp drar också ner massornas jubel när de iförda sina spexiga kostymer framför sommarplågan The Girl And The Robot. Återblickande blir det när Mapei och Robyn tillsammans framför Neneh Cherrys Manchild, likaså ombytta roller när Robyn rappar och Mapei sjunger. Den radikale gästen sparas till sist. En välbekant man som nog helst vill glömma tiden i Friends In Need.

Påpekandet att besöket av Dr. Alban och No Coke inte är ironiskt är överflödigt, med tanke på hur ärligt lycklig publiken som minns sitt 90-tal är. Mer ironiskt är snarare att Andreas Kleerup står kvar på scen när Dr. Alban varnar för narkotikans faror. På det stora hela: briljant pop, storslaget framförd.

På Laakso är det glesare, tillräckligt glest för att det ska bli pinsamt att stå själv och sjunga med. Bredvid mig börjar en ensam man klappa händerna utan att få någon med sig och det blir uppenbart att han inte vet hur han ska sluta utan att tappa ansiktet. Men Markus Krunegård är glad ändå. Medan några förstagångshånglare stelt och utan att våga hålla om varandra står och trevar mot varandras ansikten blir det både nya låtar och kära återseenden i form av Stay Tuned To My Love, High Drama och Västerbron. Både norrköpingsbor och alla andra jublar unisont när Norrköping äntligen kommer. Det blir till och med obekvämt konserthoppande istället för det obligatoriska knäguppandet. Ännu ett tecken på att Sveriges invånare har mycket att vara stolta över.

När det klargjordes att Anthony & the Johnsons skulle sluta upp med delar av Göteborgs symfoniker väcktes genast förhoppningar om ett mäktigt framförande. Tyvärr är ljudet på tok för lågt och låtvalet lämnar en hel del att önska, så jag tappar tålamodet och ser inte klart. Det är däremot anmärkningsvärt att det på flera håll plötsligt står killar och håller om sina pojkvänner.

Sent på fredagskvällen är det dags för hiphop på Kajskjul 8. Efter att Andreas Grega och Mofeta lyckats hålla både glädje och fana högt inför en fåhövdad publik är det dags för en svennebanan med västeråstypisk frisyr, också känd som Promoe, att uppvigla de förtryckta festivalbesökarna. Det gör han bra, tillsammans med det ruskigt duktiga och uthålliga bandet Spiderdogs och sångerskan och Nattstad-chefredaktören Vanessa Falk.

Visst blir det en show. Promoe går på om banditdrottningar, snatterier och i bästa Mona Sahlin-anda också om svenska traditioners koppling till Sverigedemokraterna. Alla på scen tycks maximalt peppade och publiken är tillräckligt hängiven för att vilja dra en tag på kasinot bredvid av bara farten.

Kul att du kör, säger jag.

Och sedan kommer band som My Bloody Valentine och förstör alltihop.

Det är nu snart 20 år sedan bandet släppte sitt nästan absurt legendariska mästerverk Loveless. Albumet började spelas in redan 1989, men det var inte förrän två år senare det äntligen var färdigt. Under tiden hann snillet Kevin Shields med att sparka hela produktionsteamet, ge sig själv och parhästen Bilinda Butcher tinnitus samt nästintill ruinera skivbolaget Creation. När skivan väl hade givits ut fick han sådan prestationsångest att bandet lades ner.

Men nu står han här i Slottsskogen, indiepopens Brian Wilson, och utgör en svårslagen frontduo tillsammans med Butcher. Hon är svartklädd och rådjursögd, han ser ut som John Cusacks och Mårrans genetiska avkomma. Utan minsta pardon manglar de ner hela Göteborg. Deras drömska gitarrmattor verkar existera i en dimension bortom den greppbara popkanon. I synnerhet låtarna från Loveless låter än i dag så tidlösa och mångfacetterade att man häpnar. Hur många gånger man än har låtit sig mörbultats av dem slutar man aldrig fascineras över hur något så kompromisslöst samtidigt kan vara skört som spunnet socker.

Bandet har gjort sig känt för att spela öronbedövande högt, och kvällens konsert är inget undantag. På medlemmarnas inrådan går festivalens funktionärer omkring och delar ut öronproppar till hela publiken. Alla utom de nitiska shoegazepuritanerna längst fram tar tacksamt emot dem, då My Bloody Valentine live är en upplevelse som är minst lika fysisk som den är andlig.

Med värkande trumhinnor formligen pressas man bakåt av ljudvågorna. Masochisten inom en jublar när introt till avslutande You Made Me Realise dras ut till en och samma ton i en nästan 15 minuter lång pulserande mangelsession. Efter en hel dags regn är det precis vad man behöver för att påminnas om varför man faktiskt har betalat en halv förmögenhet för att tillbringa två dygn i ett lerigt Sodom.

Något annat som slår en är hur fundamentalt felkonstruerad man som My Bloody Valentine-fan måste vara. Redan tio minuter in i spelningen börjar det glesna framför scenen. Folk håller för öronen, skakar på huvudet och rör sig mot Lily Allen, och de flesta ser ut att undra vad i hela världen galningarna på scenen egentligen håller på med.

Det är lätt att förstå dem. Att hundratals personer står som i trans och fånler åt fyra sura irländare som spelar samma ackord i en kvart, till råga på allt på en volym som hade fått socialstyrelsen att gråta, måste för en oinvigd te sig som djupt perverst. Det är det också, och det är svårt att förklara den exakta lockelsen i att delta i någon slags Killinggänget-regisserad rekonstruktion av massakern i Jonestown utan att linda in sig i outhärdlig elitism.

Men alla i publiken som ser poängen med skrän, skotittande och hörselskador kan otvivelaktigt enas om att My Bloody Valentine live, medelålders och pengastinna eller inte, är den mest omskakande upplevelsen i år. Att vi nu blir tvungna att se Brian Wilson om ett par veckor är det bara att leva med.

Bon Iver
Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

Eftersom jag inte kan bestämma vad jag ska ha på mig blir jag sen till Bon Iver. När jag kommer fram är tältet överfullt. I år har man satsat på ett långsmalt tält, på ena sidan kombinerat med en av ölfållorna. Känslan av att öldrickande och musik nu går att kombinera är som att vakna ur en mardröm. Eufori! Mänskliga rättigheter! I alla fall, tältet ger inte alls samma stämning som tidigare års runda skapelse där det blir mörkare, svalare och intimare. När jag hamnar på ena kanten på Bon Ivers spelning blir det tydligt. Jag ser ingenting, jag hör ingenting och jag vill gå därifrån. Spelningen var bra. Allsången på slutet lyfte nästan taket. De som stod längre fram, längre in, var lyriska. Justin Vernons röst förvånar och förför. Själv blev jag stressad och bestämde mig för att se honom någon annan gång. På riktigt.

Efter Bon Ivers spelning följde årets planeringsmiss. Beirut, Grizzly Bear och Band of Horses, som drar exakt samma publik, låg samtidigt i programmet. Beiruts soliga spelning på största scenen var oväntat poppig och söt. Samtidigt nästan högtravande. Och apropå högtravande lade jag ner Grizzly Bear-besöket till förmån för Band of Horses. Jag resonerade som vid Bon Iver. Kan jag inte se och höra bra och se hela spelningen ska jag inte se den alls. Några låtar blev det i alla fall. Edward Droste sjöng snyggt men såg uttråkad ut och arrangemangen hördes inte mycket av. Jag skriver upp 25 november och Debaser Medis på kom-ihåg-listan.

Ben Bridwell i Band of Horses
Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

Band of Horses har bara hits. Deras två album är nu så till åren komna att hela publiken kan alla låtar. Det är ungefär det de bygger sitt framträdande på. Och på att Ben Bridwell är världens hetaste kille. Ingen jag möter under kvällen, varken man eller kvinna, kan hålla sig ifrån att kommentera det. I solglasögon, helskägg och jeanscowboyhatt är han lika maskerad som en jultomte men som vi vet så kan jultomtar också vara heta.

En ny låt bjuder de på i setet. Whatever You Want It to Be från kommande Night Rainbow ger ingen fingervisning om nya riktningar för Band of Horses.

Trots att bandet låter precis som på skiva så är de både underhållande och fängslande. Fyra gitarrister gör sitt till. Att hela bandet, även de fyra som inte har mikrofoner, sjunger med i alla låtar är charmigt. No One’s Gonna Love You och The Funeral betas av i följd. Publiken är lyrisk. Sången i No One’s Gonna Love You har sina skavanker men det är en hög lägstanivå när det handlar om Bridwells röst. I The Funerals försiktiga inledning ber Bridwell ”Just give me a second.” och publikens överförtjusta handklapp tystnar. Stämningen är hög i solskenet. Avslutningen med The General Specific uppsluppen.

Snart efter Band of Horses följer Wilcos uppvisning i spasmiska gitarrsolon och efter det är programmet i Slottsskogen inte så intressant längre. Antony Hegartys skådespel följer jag lite på håll men volymen är så låg så det blir mest flygande hår och klänning på en storbildsskärm. Till tonerna av Glasvegas lämnar vi området.

Fredagens klubbprogram ger både Andrew Bird och Vetiver men vi hamnar på Parken och ser Chairlift och The Big Pink, som går på 02.00 och har fredagens senaste speltid. Chairlift är Tracey Thorn-vibbar rakt igenom och ganska sövande. The Big Pink släpper i mitten av september A Brief History of Love och albumet är väl värt hypen. Live börjar det bra men blir snart något Glasvegas-gaggigt. Urtråkiga Parken gör väl sitt till. Trots det är The Big Pink ett bra val på fredagen.

Under lördagen är Calexico och Wolfmother är det enda jag planerat att se. Däremellan handlar det mest om att gömma sig för skurarna. Nas går det inte att hålla sig ifrån men under Amadou & Mariam satsar jag på att torka. Wolfmother – återigen tältet och ölfållan – är… underhållande. De är snygga och han har en fantastisk röst. Det räcker så.

Klubbvalet på lördagen blir självklart Pustervik med Woodpigeon och Loosegoats. Kön är lång men vi kommer precis i rättan tid. Under hela kvällen ringlar sig sedan kön längs Järntorgsgatan med festivalbesökare som vill se flanellrocken återuppstå återigen.

Woodpigeon på Pusterviksbaren
Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

Det luktar blöta skor på Pustervik. Det är varmare än vanligt. Varmare än vanligt är väldigt varmt. Under Woodpigeons spelning hörs musiken från undervåningen och alla snackar. Alla ska se Loosegoats. Woodpigeon och Fox Machine är bara två band på vägen.

Woodpigeon måste ha börjat före utsatt tid för när Jonas sms:ar ”FAN vad bra!” strax innan halv ett är jag någon helt annanstans. Snart på plats följer en finstämd spelning med de kanadensiska träduvorna med de långa låttitlarna. Pinsamt nog är höjdpunkten när Mark Hamilton bjuder upp två svenska tjejer på scenen och de körar på det han kallar en ”swedish national anthem”; Lay All Your Love On Me. Det är vackert. Nästan vackrare än Woodpigeons egna låtar som mellanåt blir så snälla att de försvinner i hettan på Pusterviks övervåning. Hamiltons mjuka röst agerar i perfekt harmoni med bandet. Körerna och stråkarna gör sitt till. Trots det får Woodpigeon nöja sig med att vara förband till Loosegoats ikväll. Alla är här för Loosegoats. Utom jag. Så omdömet om dem lämnar jag till Jonas.

Joey Burns i Calexico.
Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

Calexico är festivalens gladaste band. Halv tre på lördag eftermiddag har regnet precis gjort sin första vända genom festivalområdet. Det går inte längre att hitta sina vänner eftersom besökarna nu bara finns i tre kategorier: rosa, blå och gröna. Regnponchon och lervällningen har gjort entré.

Regnet är glömt efter öppningen med Victor Jara’s Hands där Jairo Zavala ger sig till känna. När jag såg Calexico förra året fanns inte Zavala med på scenen och Joey Burns pratade om hur mycket han saknade honom. Jag förstår det. Det är ett annat Calexico som står på scen idag. Zavala och hans gitarr kryddar och utmanar Burns förmåga att framföra låtarna mjukt och nedtonat. När Zavala går loss över strängarna är det ingen vänlig ökenrock vi får.

Låtlistan plockas från de flesta av albumen och ger också de instrumentala stycken som är något av Calexicos styrka. Sunken Waltz, Love-covern Alone Again Or och Not Even Stevie Nicks med en Love Will Tear Us Apart-avslutning är säkra kort som får spelningen att falla tillbaka från de mexikanska influenserna. Men de pendlar bra däremellan, när Jacob Valenzuela sjunger Inspiracion är det nästan högtidligt, under Bend to the Road är det tuffminer och skratt på scenen och med Crystal Frontier når de den absoluta höjdpunkten.

Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

Calexico har en fantastisk låtbank och efter en kort festivalspelning är det många låtar jag saknar. The News About William och Quattro (World Drifts In) inte minst. Trots detta är Calexicos spelning en av festivalens bästa.

Avslutningen är Guero Canelo och ett tafatt försök till allsång. Publiken är helt med men de flesta kan inte den spanska texten och vågar inte. Men Burns ser lyrisk ut och spelningen avslutas med en skolpjäsbjudning med bandet på rad och vinkningar. Ett par minuter efter spelningen ses Burns vandra omkring på området för att träffa sin publik. Ett mer utåtriktat och sympatiskt band finns inte.

Vi kommer till Slottsskogen när Seun Kuti & Fela’s Egypt 80 håller på att avsluta sitt set. Hans uppdaterade afro beat med sin pappas gamla band låter fantastiskt i solen. Bandet svettas och dansar på scenen. Hela bandet, inklusive de gamla farbröderna i vad som mest kan liknas vid pyjamasklädsel, ler stora leenden. Free Africa skanderar Seun med knutna nävar i luften. Monotont svängigt, eller groovey som Mogis skulle sagt.

Går vidare mot Beiruts spelning på Flamingoscenen. Det märks att han är skolad när man hör honom spela med sitt band, men det spiller aldrig över och blir musikhögskola av det. Hans blås vibrerar från sydöstra Europa till sydvästra Nordamerika. Jag och Fifi dividerar om han ser ut som sin röst eller inte — hon menar att han ser ut precis som sin röst, jag att han ser för smal ut. Oavsett vilket har han en otrolig karaktär i sin tenor. A Sunday Smile och Guyamas Sonora är mina höjdpunkter under konserten.

Försöker pusta ut innan det är dags för Robyn, men hinner inte så långt innan vi måste gå för att inte missa festivalens konsert. Lyckliga går vi därifrån för att försöka hitta något att äta innan Antony Hegarty och Göteborgs symfoniorkester fyller Flamingoscenen. Det är naturligtvis fantastiskt patetiskt där han står i sin märkliga kapprockkreation. Hans röst fyller ut rymden framför scenen och kvällen darrar ömt. En av de finaste stunderna under konserten är när Antony står stilla och tyst längst fram på scenen vid sin mikrofon och orkestern vibrerar.

Röyksopp har sin egen konsert på Linné-scenen. Robyn kommer naturligtvis med och Karin Dreijer Andersson som snart ska uppträda på samma scen kommer för att lämna en försmak av vad som ska komma. Men det är alltid märkligt att se sån här elektronisk musik på det här tättpackade konsertsättet. En arm i luften är inte den enda kroppsrörelse som bör komma av Röyksopp.

Sen kliver Fever Ray upp på samma sen.

På Storan var ljusshowen magnifik. När de la ut laserstrålarna som ett tak över hela lokalen trycktes känslan ihop där under. Hennes syntetiska röst och bandets musik blev själva definitionen av förtätad stämning. I Arvika spillde ljuset och ljudet ut överallt. Det passade inte ihop. Som rök som bara pyser ut åt sidorna. På Linné-scenen funkade det mycket bättre, även om den också är öppen mot sidorna. Kanske för att den är rakare.

För Fever Ray är inte bara musik, det är också något som närmar sig en utställning, en performance. Det är fortfarande musik främst, men den trevar mot något annat. För precis som musik kan vara mest konst även om det spelas och framför som musik brukar, så är det pretentionen (eller möjligen min tolkning av pretentionen) det som gör skillnaden för resultatet.

Höjdpunkterna är inledningen och när Cecilia Nordlund är med igen på Keep The Streets Empty For Me. Och även de två nya låtar jag tycker mig höra i setet, en jag hörde även i Arvika.

Även Jeff Tweedy, i sin som vanligt spöklika och tvära men glada uppsyn, låter Cline sköta det mesta av framträdandet. Förutom i Bull Black Nova där han plockar av sig gitarren, räcker den varsamt till en roddare, och kontrollerar låtens sammanbrott med en hand och en telekabel. Spelandet på gitarrkabeln är egentligen det enda som händer utanför ramarna. Wilco är ett oerhört teoretiskt band. De lever om på scen, drar på sig whiplash-skador och sönderslagna händer, men de har full kontroll över varje ton. Det finns inga utrymmen för improvisation. De äldre låtarna är långt från sina forna albumversioner men i de nya versionerna som gjutna i cement.

Det är dåligt med låtar från nya albumet. Wilco ger i stort publiken favoriterna. Heavy Metal Drummer och nya låtar som You & I och I’ll Fight hoppar de över för att ge utrymme för One Wing och Handshake Drugs. One Wing blir, precis som jag hoppades på när jag skrev recensionen av albumet, helt fantastisk live. Då gör Wilco något mer än spelar raka rocklåtar. När trion Impossible Germany, Jesus etc. och Via Chicago, fantastiska live-verisonen av Via Chicago, är avklarade har vi sett årets bästa spelning. Det finns ingen motsvarighet till de här männen på Way Out West. Wilco är så överjävliga på scenen där de spasmiskt rör sig genom gitarrsolo efter countrygung efter sammanbrott.

Avslutningen är Spiders (Kidsmoke). Mullrande, kompetent och galet. Precis som Wilco själva.

Hon är så lugn i sitt material, så säker på sin förmåga. Det är fantastiskt att se henne så här. Det skulle ju inte bli så här, har hon ju berättat. Hon skulle aldrig stanna ute så länge med den här skivan, med det här materialet. Men det blev så och hon har växt med uppgiften.

Hon kliver upp på scen med Lykke Li och gör Queens I Want to Break Free och det är nästan lite synd om Lykke Li. Hon är så otroligt blek jämte Robyn. Och det är inte så mycket hennes fel, det är bara det att Robyn lyser så starkt bredvid.

Hon gör en grym Who’s That Girl?, säger att vi kommer få gråta tillsammans i Be Mine. Bandet är för dagen förstärkt med Kleerup på trummor och keytar under deras samarbetslåt, With Every Heartbeat. Och gästerna avlöser varandra.

Röyksopp kliver ut i fantastiska rymdhjälmar och sjunger duett med Robyn med vocoder, för att verkligen understryka vem som är flickan och vem som är maskinen.

Och när sen Dr. Alban kliver ut på scen efter att Robyn introducerat honom med första raderna från No Coke: Hip hop reggae in a dance hall style åker alla händer upp i luften. Mitt leende känns som det är oändligt. Frågan är om inte Robyn på alldeles egen hand nästan gjorde tandläkaren relevant igen efter ett årtionde fläckat av Friends in Need.

Det blandas och ges givmilt ur katalogen som än så länge inte blivit så diger, men ack så naggande god. Shitty Future, History Stranglers, Notice of Eviction är bara några godbitar som Los Angeles hårdaste band bjöd på och de gjorde det med den äran. Utan tvekan.

Den stora snackisen på Sticky Fingers under kvällen var dock det undermåliga ljudet, något som även The Bronx fick ta del av. Caughthrans sång var stundom försvinnande låg och tappade tryck allteftersom, vilket bara är att beklaga.

Detta åsido kan man bara konstatera att bandet inte tappat något sedan första gången jag såg dem på Hultsfred tidigt nollnolltal i samband med första skivsläppet. Då jämställde jag dem med ett skenande ånglok. Jag kan bara konstatera att inte mycket ändrats. Och tur är väl det.

Bra gjort!

Därför ger jag er mitt spelschema som det hade sett ut om jag hade åkt. Bara så att ni vet vad ni missade igår, inte bör missa idag eller kanske framför allt inte får missa imorgon.

Torsdag 13 augusti
20.30 AC4 Trädgår’n
23.00 The Bronx Sticky Fingers

Fredag 14 augusti
14.30 Seun Kuti & Fela’s Egypt 80 Azalea
17.40 Robyn Flamingo

Lördag 15 augusti
16.45 Dead Prez Azalea
17.45 Nas Flamingo
18.50 Amadou & Mariam Azalea
21.15 Asher Roth Linné
01. 30 Wale Kajskjul 8

Hur det lät? Ja, som nämnts ovan lämnade sångljudet mycket att önska, men Brukets arbetarklasspunk står sig bra även under sådana omständigheter. I Sthlm kallar frambringas en smittande energi svår att värja sig mot och det genomsyrar hela spelningen. Polisen lägger pussel är även den en kioskvältare värd att nämna.

Tyvärr får man väl tillstå att den energiska approachen inte väger upp avsaknaden av låtar. Eller rättare sagt, avsaknaden av låtar som håller uppe en hel spelning. Det blir extra tydligt i detta fall och det står klart att Bruket har framtiden för sig. Nu känns vissa delar som utfyllnad och hafsverk.

Att man får ta till Eldkvarns örhänge Pojkar, pojkar, pojkar som sista låt är ytterligare ett bevis på detta. Förstå mig rätt nu, jag älskar Eldkvarn och bandet ger låten rättvisa, men ett sådant tilltag borde vara ett onödigt inslag. Det är Bruket man vill se och höra, inte Pluras lyrik.

Agnes Arpi:

Robyn (Flamingo fredag 17:40)
Kleerup i all ära, men på fredag hoppas jag på att få återuppleva Fucking Åmål-känslan genom Robyns 90-tal. Om hon dessutom spelar Handle Me och Who’s That Girl är fredagen biff.

Laakso (Linné fredag 19:15)
Jag gillar både Laakso och Markus Krunegård solo ohemult mycket. Eller åtminstone tillräckligt mycket för att folk ska fnysa. Det blir givetvis inte lika episkt som på Broder Daniels avskedsspelning förra året, men på ett personligt plan är det inte långt ifrån.

Dead Prez (Azalea lördag 16:45)
Efter en dramatisk historia av att ha köpt, älskat och sedan sålt Let’s Get Free, efter att ha hörsammat rykten om att Dead Prez ställt in för att de inte vill spela för vita, ska det bli oerhört spännande att se dem. Om de dyker upp vill säga. Att de förmodligen kommer krocka med Nas betyder inget annat än att vi är en konspiration på spåren.

Kal Ström:

Beirut (Flamingo fredag 15:35)
Beirut ställde ju in förra gången när de var en av de jag ville se allra mest då. Han får kompensera det nu med att göra en grym spelning istället.

The Bronx (Sticky Fingers torsdag 23:00)
Jag önskar önskar önskar att The Bronx gör en Mariachi El Bronx-spelning. Om de gör det och jag kommer jag vara lycklig. Om inte kommer jag få en hård punkspelning istället, vilket inte kommer vara fel heller.

Antony & the Johnsons med Göteborgs symfoniorkester (Flamingo fredag 20:15)
Det kan ju bli hur mycket överspel som helst. Man kan ju alltid hoppas.

Final Fantasy (Annedalskyrkan lördag 01:30)
Det kan ju bli hur bra som helst. Jag önskar jag kunde tvinga med Patrik så han förstod storheten till slut.

Fever Ray (Linné fredag 23:00)
Jag måste ju få veta om Arvika-spelningen bara var ett olycksfall i arbetet eller om första konserten jag såg, på Storan, var det lyckade undantaget.

Mats Guldbrand:

Om det inte vore för att Premier League sparkar igång samma helg, så skulle jag ha styrt kosan mot Göteborg och avnjutit en omgång punk i form av AC4, Rise Against och The Adolescents. Men det gäller att prioritera.

Jonas Appelqvist:

Som det redan twittrats om i veckan är klubbprogrammet alldeles för bra och späckat för att man ens ska ha en sportslig chans att se allt man vill. Och då pratar jag inte ens om Slottsskogens program (där jag ämnar se bland andra Vivian Girls, Grizzly Bear, Wilco, Vampire Weekend, Wolfmother och My Bloody Valentine).

Således, guiden till klubbarnas ess:

AC4 (Trädgår’n torsdag 20:30)

Well, kombinationen Lyxzén/Sandström har bevisligen inneburit succéer förut. Detta hardcorepunk-projekt är inget undantag. Hur det låter denna gång? Minor Threats Washington DC är ingen missvisande riktning mot vart medlemmarna riktat blicken.

The Bronx (Sticky Fingers torsdag 23:00)

Det spelar ingen roll att jag ser bandet för tredje gången, det finns inget som kan hindra att jag ser dem igen på Sticky Fingers. De är för bra. Skadligt bra egentligen. Och är de på humör och spelar ett par låtar från nysläppta mariachiskivan är det ett stort plus!

Chairlift (Parken fredag 00:30)

Brooklyn spottar ur sig fantastiska band och Chairlift sållar sig till gräddan där Yeasayer och Grizzly Bear håller fanan högt. Egensinnig, exotisk indie som griper tag och aldrig släpper. Dixie Gypsy är dessutom en av årets bästa låtar.

Monotonix (Sticky Fingers fredag 01:30)

Hur många israeliska rockband känner du till? Jag känner till ett, det enda jag behöver dessutom. Efter deras fantastiskt galna spelning på Rockbåten tidigare i sommar måste jag se dem igen. Tänker du göra likadant bör du göra dig beredd på att bli en del av showen. Vare sig du vill eller inte.

Loosegoats (Pusterviksbaren lördag 01:30)

Hur mycket Jay Reatard än lockar måste det bli en tripp nerför nostalgigränd. Långt innan solokarriären och syskonskiva med brodern Gustaf gjorde Christian Kjellvander den bästa amerikanska lofi-rocken utanför Amerika. Från Pavement-flörtande via Dinosaur Jr fram till det Gram Parsons-beslöjade uppbrottet skapade denna combo fantastisk musik. Nu är de tillbaka med exklusiva spelningar. Jag är där.

Deerhunter (Trädgår’n lördag 02:15)

När de kommer till Göteborg har de precis avslutat USA-turnén som genomförs tillsammans med No Age och Dan Deacon och det är där mittemellan dessa band vi kan placera Deerhunter, som det bästa av två världar. Det är en gedigen avslutning på festivalen. Se!

Maria Gustafsson:

Way Out West 2009 visade sig bli ett gytter av senaste årens skäggsuccéer med Bon Iver, Band of Horses, Blitzen Trapper, Grizzly Bear och Vetiver i främsta ledet. På parkprogrammet känns det ganska självklart vad man ska se eller inte och som väl är är jag inte särskilt intresserad av några av de banden som spelar senare på kvällarna i Slottsskogen. Ändå utgör Vetiver på Pustervik, Andrew Bird i Annedalskyrkan och Big Pink på Parken en krock av det större slaget på fredagsnatten. Lördagens Woodpigeon på Pustervik och Final Fantasy i Annedalskyrkan är samma sak men att ha överambitiösa måste-se-program inför en festival är ju en del av grejen.

Rebecka Ahlberg:

Hur mycket jag än ser fram emot att få mina trumhinnor sprängda av My Bloody Valentine kan det inte jämföras med hur exalterad jag är inför Adolescents. Hardcorelegenderna kan knappast sägas vara just ungdomar längre, och med stor sannolikhet kommer det att märkas smärtsamt mycket på scen. Men det är inte mindre obligatoriskt för det, för debutplattan ”Adolescents” hör fortfarande till en av de bästa punkskivorna som spelats in.

Annat kul: Wilco, Blitzen Trapper, Vivian Girls, Let’s Wrestle, Nas, Amadou & Mariam, Seun Kuti, Wale och Jay Reatard.

Klara artister:
Arctic Monkeys (UK)
Glasvegas (UK)
Antony & The Johnsons (US) med Göteborgs Symfoniker
Lily Allen (UK)
My Bloody Valentine (IE)
Basement Jaxx (UK)
Band of Horses (US)
Amadou & Mariam (ML)
Wilco (US)
Beirut (US)
Bon Iver (US)
Grizzly Bear (US)
Fever Ray (SE)
Florence and the Machine (UK)
Vivian Girls (US)
Seun Kuti & Fela´s Egypt 80 (NE)
Jenny Wilson (SE)
Timo Räisänen (SE)
Calexico (US)
Asher Roth (US)
Patrick Wolf (UK)
Olle Ljungström (SE)
Jenny Lewis (US)
Teddybears (SE)
Nas (US)
Robyn (SE)
[ingenting] (SE)
Dead Prez (US)

Klara artister för klubbprogrammet:
Echo & The Bunnymen (UK)
Ladyhawke (AUS)
Chairlift (US)
Jay Reatard (US)
Crookers (IT)
Vetiver (US)
Monotonix (IL)
Woodpigeon (CA)
Magnetic Man feat. Skream & Benga (UK)
Erol Alkan (UK)
The Big Pink (UK)
Rise Against (US)
The Bronx (US)
Jessica Lee Mayfield (US)
Blitzen Trapper (US)
Gang Gang Dance (US)
Crystal Antlers (US)
The Adolescents (US)
First Aid Kit (SE)
The Irrepressibles (UK)
Andrew Bird (US)
Peter Broderick (US)
Final Fantasy (CAN)
El Perro Del Mar (SE)
Hajen (SE)

Wilco är aktuella med konsert-DVD:n Ashes of American Flags som släpptes på Record Store Day. De släpper albumet Wilco (the album) den 30:e juni och spelar på Way Out West i augusti.

The Colbert Report	Mon – Thurs 11:30pm / 10:30c
Exclusive Wilco Song
colbertnation.com
Colbert Report Full Episodes Political Humor First 100 Days

Wilco (the song) på The Colbert Report

På söndag spelar de på Cirkus i Stockholm och det sägs också att de ska göra ett framträdande i Nyhetsmorgon på TV4 samma dag. Det låter väl mysigt?

Klara sedan tidigare är bland annat Lily Allen, Arctic Monkeys, Fever Ray, Band of Horses och The Bronx. Hela listan finns här.

Enmansorkestern Beirut, aktuell med dubbel-ep:n March of the Zapotec and Luckypeople: Holland och afrobeatlegendaren Fela Kutis ena son Seun Kuti tillsammans med Felas eget gamla kompband Egypt 80.

Arctic Monkeys, Lily Allen, Band of Horses, Wilco, Bon Iver, Fever Ray, Vivian Girls, Jenny Wilson, Timo Räisänen och Calexico spelar i Slottsskogen.

Chairlift, Jay Reatard, Crookers, Magnetic Man feat Skream & Benga, Erol Alkan , The Big Pink, Rise Against och The Bronx är i sin tur klara för klubbprogrammet.

Biljetterna släpps idag och kostar 1 345 kr eller 1 045 för ungdomar mellan 13-18.

Bokningarna bekräftas av Calexicos och Rise Againsts hemsidor men Luger har fortfarande inte offentliggjort första släppet. Förhoppningsvis kompletteras det med något snäppet mer upphetsande.