Klyschorna duggade tätt när världens stökigaste band höll presskonferens. – Många damer, men inga namn, svarade Tommy Lee på frågan om hans tidigare erfarenheter av Sverige. Presstältet var smockfullt när Mötley Crüe gav oss audiens i tjugo minuter. Många fick vända redan i dörren. Ändå var det den i särklass mest uppstyrda och seriösa presskonferensen. […][...]

Uppsalas Defleshed var första band ut på lördagen för mig och den avslagna bakfyllan som hela festivalen verkade finna sig i tog ut sin rätt på spelningen. Visserligen hade även bandet en tillbakalutad attityd på sina mellansnack, men konserten lyfte aldrig riktigt, trots Gustav Jordes idoga försök. Musikaliskt piskade bandet så klart på som bara […][...]

Med senaste plattan ”Relix XIV” i relativt gott minne var inte mina förhoppningar speciellt höga inför Overkills spelning, men när det vankas gammal thrash metal är jag ändå alltid sugen. Och tur var väl det. För Overkill visade verkligen var skåpet ska stå. Stenhårt, piggt och fyllt med energi intog veteranerna Sweden Rock Festival. ”I […][...]

Gubbarna i Motörhead ger sig inte. Beväpnade med sin klassiska Bomber-rigg, första gången på svensk mark, spelade de på näst största scenen. Ingenting var väl egentligen förvånanade, förutom att jag halvvägs in i konserten upptäckte att mina bilnycklar saknades och fick pipa iväg och lyckligtvis lokaliserade dem. Det var rock 'n' roll efter en väl […][...]

Först och störst. Åtminstone i mina ögon. Brittiska legenderna i Napalm Death öppnade Sweden Rock Festival för mig och första låten ”Instinct of Survival” var allt värt det. Där stod jag i solskenet och log. Allting kan vara skitdåligt sen, det var i första hand Napalm Death som drog i år och de levererade. En […][...]

Napalm Death har likt de flesta banden på Sweden Rock hållit på ett bra tag nu. Och fortfarande är de ett starkt politiskt band. – Jag tror att musik kan förändra samhället, säger sångaren Barney Greenway. Det är en uppsluppen Barney Greenway som möter mig i presstältet. På håll spelar Megadeth, men vi är på […][...]

Crucified Barbara är på hemmaplan. Åtminstone musikaliskt. Och även om den planen befolkas av män är de helt på det klara med att tjejernas tid kommer. Fyra rocktjejer mitt i vimlet bland alla rockgubbar. Men det rör dem inte i ryggen. – Vi är också rockgubbar, säger Klara Force, gitarrist, bestämt. I begreppet rockgubbe lägger […][...]

1999 var senaste gången jag besökte Sweden Rock Festival. Att det tagit sex år att komma dit igen har inget med att jag inte har velat ta mig dit. Inte alls. Snarare tvärtom. Däremot har det antingen inte passat rent tidsmässigt, eller så har det varit så att jag inte har haft någon att åka […][...]