En snabb uppdatering: efter en hel dags problem med ljudet på i princip alla scener fick till brasilianska CSS ta den till skrivande stund största smällen. På grund av problem med elförsörjningen hade de dessutom knappt kunnat soundchecka. Tjugo minuter efter utsatt tid lyckas de till sist få spela tre låtar. Iklädd paljetterad kroppsstrumpa gör […][...]

Rufus Wainwright kunde omöjligt ha gått på i sin nu välkända polkagriskostym i den kvävande hetta som låg över Benicàssim på fredagen. Man får arbeta med det som finns. Ränderna försvann i och för sig inte – Wainwright uppenbarade sig på scen i kanske den mest vansinniga kavaj jag någonsin sett, matchad med silvermyggjagare. Hans […][...]

Det är ganska svårt att skriva en special baserat på en dag. Men i skrivande stund är det de förutsättningar som finns. Vi börjar från början. När tåget efter drygt tjugo timmars resande (dessutom försenat, givetvis) till sist ankommer till semesterorten Benicàssim är det som att kliva rakt in i en bakugn. Luften är vansinnigt […][...]

Nyligen hemkommen från Värmlands beryktade skogar blev det en dags ledighet innan det är dags att imorgon styra kosan åt helt annat håll: Festival Internacional de Benicàssim, på den spanska östkusten. Helhetsintrycket från Arvikafestivalen 2007 är definitivt ett positivt sådant, även om antalet sedda spelningar i jämförelse med antalet planerade som förutsett åtminstone halverades. Många […][...]

Jag hade hoppats på att han skulle slita sönder allt. Smeta blod och lort över vår sista festivaldag. Kalla upp djävlarna från den nionde nivån. Patrick Wolf anno åtminstone 2005 hade gjort det. Patrick Wolf 2007 är dock mer intresserad av att spela pop och skutta runt i sina röda lederhoseninspirerade kortbyxor. Det är bara […][...]

Marcus Price skruvar fram kliniskt smällande och hårda beats, klipper sönder dem, toppar med rim som är småfula i munnen, kallar sig själv för Basutbudet och stilen för svensk bas. På två skivor, Starpaketet och Pluspaketet, samlar han 26 låtar och en dryg handfull gäster. Mapei och hennes Bellyroll och Daterape borde inte ha undgått […][...]

Jag såg tre hela konserter under Arvikafestivalen. Men samtidigt såg jag fler konserter än någonsin. Att fotografera var stressigt men kul. En skön utmaning för att styra upp festivalandet. Inspirationen tog slut på lördagen när regnet kom men som helhet är jag oerhört nöjd med att jag rev upp mitt beslut om att aldrig mer […][...]

När jag anländer till redaktionens camp på fredagen står solen högt över festivalen som det gått tolv år sedan jag besökte senast. I programmet finns inga band jag springer benen av mig för att absolut se, men efter att snabbt ha satt upp tältet skyndar vi oss ändå in för att se Ingenting på Apollo-scenen. […][...]

Lördagen innehöll inga egentliga måstekonserter för mig och jag valde i stället att fotografera lite band som andra sagt till mig att kolla upp. Först ut var Necro Facility, som Hamberg ville kolla upp av rent lokalpatriotiska skäl. Sedan följde Mixtapes and Cellmates, som Madelene har hyllat senaste tiden och sist hann jag fotografera Kristian […][...]

Det som enligt planeringen skulle bli en dag i den svenska indiens tecken blev i praktiken en lång förmiddag fram tills att Laakso gick på Andromeda klockan 18, som ersättare för Shiny Toy Guns. Förra året fick Arvika stå över till förmån för annat, så följaktligen missade jag den tydligen vansinnigt fullsatta spelningen de gjorde […][...]