De har växt upp ur jorden den här gången. Rötterna, alltså.

Om Svenska Akademien förra gången var inne och tassade på roots-reggae har de den här gången inte nöjt sig med att borsta av det översta jordlagret. Istället har rötterna slitits upp ur den varmt gungande myllan. Med ett varsamt, organiskt handlag.

Att Svenska Akademien till det här sammanträdet bjudit in sex nya ledamöter, förutom de tidigare ständiga medlemmarna Generalknas, Sture Allén d.y. och DonChon (eller Don de Don som han verkar kalla sig nuförtiden), gör naturligtvis sitt till. Landskronas mesta jamaicaner har blivit en riktig roots-reggae-grupp.

Förutom den uppenbara skillnaden som steget mellan digitalt och analogt medför är musiken överlag lite mjukare. Nästan lite eftertänksam. Men texterna känns igen, det är fortfarande en nästan uppgiven ilska mot det som är fel i vår värld. Och det är fortfarande ganska mycket. Ställda mot den nya musikaliska bakgrunden får texterna en än mer vass kant, som om kontrasten mellan det vemodiga och det ilskna lyfter texterna ytterligare ett snäpp.

Hur mycket jag än gillar den nya kostymen saknar jag ändå den mer elektronifierade raggan som återfanns på ”_med anledning av”. Något som brutit av mot det loja gungandet som dominerar på ”Tändstickor för mörkrädda”. I avslutande ”Psalm för mörkrädda”, med sin ”allt i skapelsen är ett”-hyllning blir det farligt nära en parodi på hela den medvetna reggaescenen.

Den låten är, som tur är, ett undantag. Resten av materialet håller sig på desto stabilare mark. Baktaktsgung och organiskt stillsam soul är det som står på menyn. Generalknas och Sture har dessutom fått sällskap vid mikrofonen, något som också lyft helheten. Det är också i denna samlingen som den största förstärkningen sedan ”_med anledning av” återfinns.

Leia Gärtner.

Leia dök upp redan på debuten som gäst på ”Språkets funktion” och jag önskade höra mer av henne. Det får jag nu. Med råge. Hon dyker nämligen upp på rätt många av albumets spår och spelar faktiskt i en nästan helt egen division. Oavsett om det är som körande sidekick till någon av kollegorna eller som stjärnan i strålkastarljuset. Oavsett om hon sjunger eller rappar (något som i det sistnämnda fallet får mig att tänka på Ursula Rucker.

Lyssna bara på Leias solonummer ”Naivitet”, där hon levererar sin text om utanförskap och ensamhet naken och sårbar, men samtidigt med en järnhård styrka. Allt till vemodig baktakt och en bas som ekar hela vägen från Lee Perrys nedbrunna studio.

”Naivitet
mitt eget epitet
Naivitet
min styrka och min svaghet”

Andlöst bra.

Men det som imponerar än mer på ”Tändstickor för mörkrädda” är att helheten stämmer så väl. Som i den The Roots-doftande uppgörelsen med vår tv-värld i ”Ctrl+Alt+Delete” (”apparaten luktar skit / escape escape control alt delete / apatiapparaten luktar skit / escape escape control alt delete”). Eller framgångshetsen i ”Kenneths nya”. Röster. Texter. Musik. Alla pusselbitar passar ihop. Det gör att jag kan bortse från den textmässiga klavertrampet ”Proteinpornografi”, med sin uttjatade skrämselpropaganda mot köttindustrin.

Visst. Jag tycker det är lite synd att Svenska Akademien så totalt vänt den digitala rotraggan ryggen. Ett eller två spår med smak av det gamla hade inte varit fel. Några lite vassare och kantigare låtar.

Men vafan. ”Tändstickor för mörkrädda” är ett av de bästa svenska albumen jag hört på länge. Ett av de bättre överhuvudtaget i år.

Förhoppningsvis kommer livespelningarna i sommar bli lika fullständiga kärleksfester som sist det begav sig.