12/9: Japan är mindre än vad jag trott. Dessutom mindre stressigt. Jag trodde flygturen aldrig skulle ta slut, men när vi närmade oss vår destination sprängde solen fram genom nattmörkret. Då visste jag att allt skulle bli bra ändå. Kanske är det bara jag, men soluppgången kändes vackrare i Japan. Stillsam, svävande och försiktig. Det kan ha varit pianot och basen som lurar mig. Saknar dig redan.

14/9: Du borde se templet i Kyoto med egna ögon. Kameran har gått sönder, men det spelar ingen roll. Jag tror inte någon bild kunnat göra det rättvisa. Långt borta över horisonten tyckte jag mig höra ett lågmält triphop-beat som blandades med ett drömskt, elektroniskt piano. Det känns som hemma fast jag är så långt borta.

15/9: På väg till Nagoya. Dunket mot rälsen när tåget rusade fram fick mig att tänka på Ulrich Schnauss. Skulle vilja skriva mer, men måste försöka få någon timmes sömn. Det har nästan gått en vecka sedan jag såg dig senast. Tiden går så fort.

18/9: Osaka känns som ett järnverk klätt i bomull. Maskinerna slamrar och väser, samtidigt som melodierna svävar högt och mjukt ovanför. När jag sluter ögonen finner jag varje gång nya nyanser på insidan av mina ögonlock. Tonerna av Japan blir tydligare för varje dag.

21/9: Kazumi med mig på en guidad tur. Otroligt vackert. Önskar jag förstod vad hon sa. Du hade säkert kunnat hjälpa mig.

22/9: Saknade dig något enormt idag, så jag gick omkring med den där låten du gjorde åt mig innan jag reste i lurarna hela dagen. Du har rätt i att de studsande klockorna kunde ha varit Nobukazu Takemura. Däremot är det de underbart vackra Metro Area-stråkarna som värmer mig mest när en hel värld skiljer oss åt.

23/9: Nattmörkret sveper in hela Tokyo i en blå matta, men jag kan ändå inte sova. Liggande på golvet i mitt hotellrum lyssnar jag på de släpande andetagen och låtsas att jag är tillbaka vid templet. Jag vill ha något varmare.

25/9: Idag hörde jag dem igen. De fantastiska stråkarna. Krocken mellan dem och rytmen av människor som skyndar fram genom gatorna kännetecknar på något sätt hela min resa. En resa som snart är slut, trots att det känns som att den började alldeles nyss.

26/9: Det börjar som det slutar. Åtminstone känns det så. En svepande elektronisk soluppgång. Jag blev tvungen att köpa en ny väska för att få plats med alla intryck. Alla minnen. Om några timmar lyfter planet och jag kommer hem till dig igen. Jag vill inte hem. Ta det inte på fel sätt nu. Jag vill inget hellre än att komma hem till dig, men samtidigt känns det som att jag vaggats in i rätt rytm här. Som att jag skulle vilja göra resan igen. Och igen. Snart lyfter planet. Snart är jag hemma igen.