Det finns få band vi skrivit mer om. Det finns inget annat band jag har en så komplett låtsamling av i min bokhylla. Det har ändå känts allt mindre viktigt med åren att köpa de nya skivorna. Det krävdes till och med en ordentlig rea innan jag köpte den där samlingen (trots att jag visste att jag egentligen behövde den).

Jag gissar att bob hund känt lite likadant emellanåt.

De har nått någon sorts perfektion i det egna uttrycket. Blivit bäst i världen på sig själva. Klarat av att skriva och spela in bob hund-melodier mer eller mindre i sömnen, ibland med tankarna någon helt annanstans.

Att se bob hund live. Att köpa en ny skiva. Det har varit tryggt och säkert. Helt ofarligt. Man har i förväg vetat ungefär vad man skulle få.

Det är det bästa med den här singeln. Den är inte så.

Den överraskar genom att inte alls låta som bob hund brukar. Istället är det, som Anders Jakobson försökte skriva i forumet, ett bob hund som låter 80-talshardcore. Eller punk om du så vill. Det skramlar, skaver och slamrar. Det är dissonant och ofta omöjligt att uppfatta vad Tomas Öberg egentligen sjunger.

”Stockholm / Gör mig inte till ett åskmoln” hör jag honom vråla i inledningen. Det är viktigt. Vråla, inte sjunga. Han tar i så han spricker. Låter arg och inte alls så gubbigt som den härliga refrängen skulle kunna antyda – ”Det där nya som skulle va så bra / Det är ingenting å ha”.

För mig känns det här som det roligaste och viktigaste bob hund släppt sedan… Oj. Bortsett från demosamlingen ”Ingenting”? Tja, det måste vara ”Nu är det väl revolution på gång?”-singeln. Och om jag ska jämföra den med något ur den ena katalogen kan jag inte komma närmre än demosamlingen ”Ingenting” och det är ändå inte särskilt nära.

För första gången på många år går jag faktiskt och väntar på nästa släpp från bob hund. Det hade jag inte trott att jag skulle skriva i september tvåtusentre.