Har de en egen profil, eller är de bara en variant av Placebo? Det är frågan jag ställt mig varje gång jag lyssnat igenom den här skivan.

The Underwater låter ganska blekt.

De rockar på med attityd. Lite melankoliskt, lite surt – sällan rör sig mungiporna uppåt hos dessa unga män. Det låter som så många andra band från USA. Band som turnerar på universitet och klubbar.

Ledsamt och bittert. Tungt men tråkigt.

Inledningen är lovande. Här är produktionen nyanserat och luftig. Dan Thomas låter som en klonad Brian Molko och låten hade kunnat leta sig in på Placebos senaste skiva. Inte så illa. Även andra låten, ”The First Shot”, svänger på samma sätt.

Men, sen blir det inte så mycket bättre.

De öser på med sina vemodigt ösiga epos. Ibland med drag av Foo Fighters, ibland med Queens of the Stone Age i tankarna. Men hela tiden med en klar koppling till Placebo.

The Underwater svänger på ett sätt som passar bilden på omslaget. Det känns lite uppgivet. I en värld där allt gått åt helvete verkar inte ens frälsarna vilja använda ljuset.

Tydligast är det i titellåten ”Bleed Me Blue”. Trots att den bara består av Dan Thomas och en akustisk gitarr så sjunger han med samma entoniga desperation hela låten. Men, det griper inte tag i mig. Jag stör mig på att han inte verkar fatta att det är bäst att ta i när man verkligen menar det. Inte hela tiden.

Men, jag tror att The Underwater kan bli ett band vi får höra mer av på längre sikt. De har en bra sångare och ett ganska skönt sätt att spela. Det är låtmaterialet som är för svagt.

De är i skriande behov av en egen identitet. En rejäl dos vilja. Vilket inte minst avslutande Nine Inch Nails-pastischen ”Pedigree Dog Killer” understryker.

Just nu är de inte mer än ett band i mängden. Ett komplement till 3 Doors Down.

Vem har bett om det?