Recension

- Irony Is a Dead Scene EP The Dillinger Escape Plan
- 2002
- Epitaph
Furiöst
Lyssna
Externa länkar
- The Dillinger Compound
- Officiell sajt, kunde vara bättre.
- Epitaph
- Epitaph presenterar Dillinger Escape Plan.
- Relapse
- Skivbolagets information om Dillinger Escape Plan.
- Calculating Infinity
- Fansajt tillägnad DEP. Inte uppdaterad på ett tag.
- Vad lyssnar DEP-fans på?
- En sida som försöker förklara vad folk som lyssnar på Dillinger Escape Plan lyssnar på annars.
När du trycker på play förväntar du dig att få hjärnan urblåst. Det blir ännu värre. Eller, för att vara ärlig – ännu bättre.
Efter att Dimitri Minakakis lämnat bandet stod Dillinger Escape Plan ett tag utan sångare. De sökte en ny via sin webbsida men under tiden de letade ville de spela in nytt material. De frågade Mike Patton, som ju aldrig är sen att hoppa på nya projekt. Resultatet är den här EPn.
Snabbt som om någon försökte excellera med ett solo och lika precist som en ögonkirurg smattrar Chris Pennie fram grunden på trummorna i inledande ”Hollywood Squares”. Bandet växlar upp och likt en dragracer som väntar på grönt ljus varvar motorn – högt.
”Get over / Do it” vrålar Patton för att övergå i hans signfikativa muttrande. Hårt så det nästan är obehagligt. Hela bandet rivstartar och vill frontalkrocka med dig. De väntar in dig med ett taktbyte, ser dig i backspegeln när du omtöcknad reser på dig. Du hinner knappt uppfatta leendet i deras ansikten när de vänt på sig för att jaga dig igen.
Till nästa spår, ”Pig Latin”, är mina mungipor matta – men högt lyfta. En ensam gitarr plockas och bandet bygger upp bakom. Mike kommer in med sin utsökta röst och allting omkring dig spänner sig i väntan på explosionen. Hörlurarna får ståpäls, tangenterna på min dator kallsvettas, musen rör sig sakta ifrån mig för att ta skydd från smällen. Och när bandet brakar loss ryser jag av njutning längs hela ryggraden. En fantastisk låt.
Utan någon pardon kliver bandet på i nästa låt. Mike stöter ut ”I'm the best you'll ever have”. Bandet vrålar bakom med sina instrument, stannar som om de vore en enda person och byter takt i samma stil. Metall, men jazz. Tonsäkert och taktsäkert.
Som om det inte redan vore nog, som om jag inte redan fallit totalt så avslutas EPn med en cover av Aphex Twins ”Come to Daddy”. I original är låten så ond som den kan bli, men Dillinger Escape Plan ligger precis efter. Och naturligtvis gör de den helt utsökt. Mike Pattons galenskap till och med överglänser Richard D. James, så på den fronten vinner de till och med. Underbart.
Det hela är över på arton minuter. Men mitt leende stannar längre än så.
Publicerad: 2002-08-05 00:00 / Uppdaterad: 2007-12-18 11:03
22 kommentarer
krossa!
#
Oj oj oj! Det här måste jag höra. Att göra en cover på Come to daddy är ju faktiskt ganska modigt.
#
japp, den här måste införskaffas
#
DEP får enligt kontrakt inte släppa mer än 18 minuter på andra skivbolag, och denna gång tajmade det helt rätt.
Underbart band och underbara människor. Oerhört trevliga att turnéra med. På den turné i England som jag (med Nasum alltså) gjorde så spelade de den tredje låten på denna ep (”When good dogs do bad things”) och nya sångaren Greg (som är HELT GALEN live!) klarar faktiskt av att göra Pattons något märkliga sång live. Det är inte helt lätt.
Bra ep. Hoppas de kommer till Sverige någon gång. Ni som får chansen att se dem kommer inte att tro era ögon.
#
Oj, upptäckte en liten miss, Kal… Det är endast denna ep som släpps på Epitaph – de är fortfarande kvar på Relapse. I alla fall en skiva till.
#
vicken schysst titel… irony is a dead scene. ha ha! underbart!
#
Anders: Tack.
#
Nu har jag sökt runt lite. Denna skiva är inte släppt än va? När släpps den?
#
Ska det vara så svårt att hitta va?
Release Date : 08/27/2002
#
Pete: tackar. jag är väl ingen internetguru antar jag.
#
Den här recensionen fick mig att vilja springa ut från kontoret med direkten och köpa. Tur att jag scrollade ner och såg releasedatumet. Visst gillar jag Fantomas och så men min fråga är sjunger Mike Patton på skivan? Känner man igen rösten från FNM på nåt spår? Trots riktigt bra album som MP släppt har jag ändå saknat det där lilla extra i sången.
#
Ja, Mike Patton sjunger på alla spår. Ja, man känner igen rösten. Mest på ”Pig Latin”.
Hoppas jag inte ställde till det för er med att recensera den här så tidigt. Jag kunde inte riktigt hålla mig.
#
För en gångs skull på tok för lång tid så skriver ni om någonting jag faktiskt ville läsa om. Nu älskar jag er igen.
#
Benjamin, vi bryr oss inte för fem öre om vad du vill, eller inte vill. Face it.
#
Ja, den här skivan måste fan införskaffas.
Bara att Mike Patton är med är det ett givet köp, sedan att det är Dillinger Escape Plan också får mig att vilja ha sex med denna skivan.
Mer Patton åt folket
#
Varför fick den ”bara” en 8:a…. det står ju bara en massa bra om den i recensionen?
#
Ja. Nu har nästan två månader gått och jag ångrar mig. Kanske avslöjade jag mig redan när jag skrev, för som Hampe kommenterade: Det står ju bara en massa positivt i recensionen.
Jag tyckte inte den var värd mer då, men skivan har växt och växt. Den är så grymt bra.
En tia skall den ha. Ingenting annat.
#
lyssnade just på den, åh fy djävulen vad bra. bästa jag hört sen California med Mr Bungle.
#
Jag blir alldeles gråtmild av ”When good dogs go bad”
#
Jag menar förstås ”When good dogs do bad things”!
#
HELT JÄVLA UNDERBART..
#
Dyrkan. Finner inga ord. Trots att det bara är en EP, bland det största som släppts på plast.
#
Kommentera eller pinga (trackback).