Lagom till firandet av sitt tioårs-jubileum släpper nu New York-kvartetten Luna sitt sjunde studioalbum ”Romantica”. Den stora förändringen som skett sedan föregångaren ”Days Of Our Nights” är att basisten Justin Harwood pensionerat sig från bandet och ersatts av Britta Phillips.

Att Phillips tillfört en ny dimension märks redan i den drömska refrängen på inledande ”Lovedust” och framförallt i vackra duetten ”Mermaid Eyes” där hon delar på sånguppgiften med bandets frontfigur Dean Wareham. När hennes ljusa röst möter Warehams mörka, lätt uttråkade stämma lyfter låtarna ytterligare ett snäpp.

Även om ”Romantica” i grund och botten handlar om hjärtats bekymmer blandar Wareham ofta textmässigt banala, inte så sällan matrelaterade, metaforer med allvarligare fraser.

”salt and pepper squid
and singapore noodles
I could look at your face
for oodles and oodles”

”once we had dreams
now we have schemes”
(Renée Is Crying)

”apricot candles and blackberry pie
is it a time bomb I see in your eye?”
(Swedish Fish)

Precis när det är på gång att slå över gränsen till det parodiska kommer en helomvändning, ett stänk mörker och räddar upp situationen. Någon gång, som i ”Wierd And Woozy”, tillåter han sig att bli riktigt cynisk.

”dear Victoria, did you know
you speak spanish in your sleep?
I smoke cigarettes, in the bed
blowing smoke, on your head
that’s when it’s over, that’s when you know”

En känslig balansgång men en som Wareham behärskar och lyckas hålla hela vägen.

Om texterna pendlar mellan ljus och mörker är det en helt annan sak med musiken. Rakt igenom möts man, med undantag av rockigare ”1995”, av så mjukt svävande och trallvänlig popmusik att det är svårt att bli något annat än lycklig. Något som inte minst det följsamma samspelet mellan Warehams och Sean Edens luftiga, glimrande gitarrstämmor bidrar till.

Låtar som ”Lovedust”, “Renee Is Crying”, ”Mermaid Eyes”, “Rememories” och den avslutande briljanta titellåten är alla riktiga popjuveler. Men än mer av den varan skulle inte ha skadat på ”Romantica”. Allt är inte lika omedelbart. “Black Postcards” avslutas med ett långt gitarrsolo som känns malplacerat och “Black Champagne”, ”Dizzy” och ”Swedish Fish”, hur snyggt uppbyggda och vackra de än är, vill inte riktigt sätta sig.

Den där lilla extra kroken, spänningen, som får mig att fastna riktigt på allvar saknas lite för ofta på ”Romantica” vilket tyvärr gör att slutintrycket ändå blir lidande.