Efter två storslaget melankoliska album leverar Madrugada år 2002 en mer direkt, omedelbar och tungt driven blandning. Efter diverse strul och avhopp formerade sig bandet i Tritonus Tonstudio i Berlin och spelade in ”Grit” i våras. Som medproducent valdes Head som tidigare arbetat med bl.a. Queen Adreena och PJ Harvey.

Tolv låtar blev det. Elva är med i låtlistan och en har ”dolts”. Att Madrugada har utvecklats står klart direkt. Inledande ”Blood shot adult commitment” innehåller förvisso välkända gitarrer från Robert Burås, men det går snabbare. Mer direkt. ”Ready” understryker detta faktum. Här driver bandet upp ett tempo som känns igen från Cato Salsa Experience. Det svänger ordentligt.

Det har tagit mig ett par genomlyssningar att förstå att Madrugada är lika bra garagerockare som melankoliska mörkermän. Men samtidigt är inte skillnaden överdrivet stor. Bandet har kvar sitt monotona sväng, men det går fortare. På ”Grit” är bandet mer Velvet Underground än The Doors skulle man kunna uttrycka det.

Men några drag av Madrugadas tidigare låtar finns kvar. ”I Don't Fit” och ”Proxy” är långsamt utdragna och lätt ångestframkallande historier som har släktskap med låtar som ”Higher” och ”Vocal” från debuten.

”Majesty” kan vara den snyggaste låt Madrugada skruvat ihop. Lätt, långsam och väldigt vacker. Sivert Høyem sjunger i sitt gamla – mörka – tonläge. Den här skivans – och troligen karriärens – höjdpunkt. En klar utmanare till höstens bästa ledmotiv.

Men tyngdpunkten ligger i drivet. Madrugada har blivit en stor elak långtradare som forcerar sig fram genom hösten. Monotont och obönhörligt kämpar bandet ned lyssnaren och till slut är det bara att kapitulera. Tiden i Berlin och att bandet valde just Tritonus Studio har säkert också spelat in. Det finns en drag av diverse tyska akter på den här skivan.

Upplevelsen är inte lika storslagen och stark som på tidigare skivor, men Madrugada är fortfarande ett band jag inte vill vara utan. Jag saknar det omedelbara, det som får mig att släppa allt och bara lyssna, men efter ett antal genomlyssningar har bandet ändå tvingat mig att ge dem uppmärksamheten.

Madrugada lämnar med ”Grit” lägret de delat med Midnight Choir och Kings of Convenience. Kanske var likheterna aldrig särskilt stora. Men klart är att Madrugada inte längre är ett band för ledsna och brutna själar. Lyssna på ”Got you” och du kommer förstå.

Du skaffar inte ”Grit” för att få tröst, eller för att få gråta ut. Du kommer ha helt andra andra anledningar att vända dig till den här maskinen.

För ”Grit” är en maskin. En tung, elak maskin.