Ända sedan flygkraschen för sisådär nio månader sedan har branschen försökt hitta den nya Aaliyah, nästa baby girl. En ung, snygg tjej med schysst röst som kan fylla sina skivor med lika delar framtidsbounce och sängkammarballader av klassiskt snitt. Brandy revampades med hjälp av Rodney Jerkins och resultatet blev inte alls oävet. En Aaliyah-kopia, visst, men det funkade rätt okej ändå.

Om man ska bli nästa Aaliyah kan man ha ett sämre utgångsläge än att ha Timbaland vid sin sida. Tweets förstasingel Oops (Oh My) bar det typiska Timbaland-sigillet. En rätt tråkig låt tyckte jag när jag hörde den första gången. Och andra. Och tredje. Sedan satte Timbaland-effekten in. Mina trumhinnor hann ikapp. Precis samma sak som när jag hörde We Need a Resolution för första gången. Precis samma sak som nästan varje gång jag hör en ny Timba-produktion.

För alla er som inte förstått än: Oops (Oh My) är en av årets absolut bästa singlar. Bara så att ni vet. Men tillbaka till resten av skivan nu.

Om ni gillar r'n'b har ni förmodligen hört Charlene ”Tweet” Keys förut. Hon har bland annat hoppat in på låtar hos Timbaland, Missy Elliott och Ja Rule. Och Missy lärde hon faktiskt känna redan innan Missy fick sitt mastodontgenombrott. Det har liksom bara tagit Tweet lite längre tid att nå dit. Att Tweet redan passerat 30 och kanske inte längre är en ung tjej och att hon redan har varit i branschen rätt länge hindrar inte skivbolaget från att basunera ut ”the hottest new r&b star of 2002″ och paketera henne som den nya Aaliyah.

Nu är inte Southern Hummingbird en ren Timbaland/Missy-historia. Produktionsstolen har främst delats mellan knaskillen Timba, Jubu Smith, Nisan Stewart och, faktiskt, Tweet själv. Så hur klarar sig de andra jämte Timbaland frågar ni er då? (Eller det gjorde i alla fall jag. Ja, jag gillar Timbaland rätt mycket.)

Inte helt oväntat är Timbaland-låtarna i en klass för sig. Förutom Oops (Oh My) bjuder Make Ur Move, Call Me (kunde legat med på Indecent Proposal) och Sexual Healing (Oops pt. 2) på rätt intensiva hjärntrippar som till slut får med hjärtat, magen, benen och de andra organen som brukar hålla till på dansgolvet.

Vad gäller Tweets egna produktioner lyser Best Friend, med gästande Bilal, och den nedskalade otrohetshistorien i Motel, med bitterhet så verklig att den går att ta på, klarast. Jubu och Nisan lyckas bäst med kaxigt stökiga partyfunken i Always Will. Dessutom är Tweets version av Big Spender faktiskt riktigt rolig.

Jättebra. Och dessutom finns det inga dåliga låtar på Southern Hummingbird. Ännu bättre.

Men …

Det är nåt som fattas. Något som gör att jag inte riktigt kan ta till mig Tweets debut. Problemet sitter i balladerna. Det kan vara att låtarna inte tränger in under min hud. Det kan vara att jag funderar på hur det skulle ha låtit om Aaliyah sjungit. Det kan vara något helt annat, som att det är sol ute.

När oktoberångesten piskar som hårdast på mina fönster kanske poletten trillar ner. Då kanske jag kommer ringa vänner mitt i natten bara för att berätta att Beautiful och Drunk är det vackraste som gjorts den här sidan Lovers Rock.

Just nu nöjer jag mig med att konstatera att det här är en bra soulskiva.

Bara inte så bra som jag hade hoppats.