För några veckor sedan hade jag inte hört talas om The Cooper Temple Clause. Nu har jag lyssnat igenom deras fullängdsdebut hur många gånger som helst – och jag har svårt att sluta.

Hela tiden upptäcker jag något nytt i bandets myller av ljud och influenser. Detaljer och nyanser skiftar för varje lyssning och det är ibland svårt att förstå hur bandet vill låta. Det känns lite som när jag lyssnade på Division of Laura Lee de första gångerna.

Dessa britter spelar driven gitarrbaserad musik som ibland låter rock och ibland pop. Ibland river bandet ner väggar med frenesi och driv i manglande låtar, ibland plåstrar de om i stämningsfull långsamhet. Ibland är de bara konstiga. Släktbanden till akter som Radiohead, Primal Scream och Spiritualized är ganska uppenbara.

See This Through and Leave består av elva låtar med olika karaktär. Det spretar åt olika håll och det känns som att bandet försökt proppa albumet fullt med så mycket som möjligt. Vilket de lyckats med på gott och ont. Efter att ha lyssnat igenom hela albumet är huvudet så fullt av kaosartade intryck att en rejäl dos treackordsrock nästan är ett måste.

Panzer Attack hade kunnat ta plats på Xtrmntr. Ett tungt driv där både elektronik, distad bas och skärande gitarrer lyfter fram den spruckna sången. ”Who needs enemies” låter som något Noel Gallagher kunde skrivit samtidigt som Fucking in the Bushes. Sjuminuters-eposet Digital Observations hade kunnat ta sig in på OK Computer med sina stämningsfulla detaljer som speldosa, ensam slavisk stråke och den desperata sången när låten lyfter på slutet. En låt mittemellan Paranoid Android och Exit Music.

Sen vänder elektronikäventyret 555-4823 upp och ned på allt. Diverse oljud och välljud och en samplad väderleksrapport. Störande pretentiöst, men samtidigt en nödvändig paus.

Det går att dra liknelser till andra akter – genom hela albumet, men det kan kvitta. För trots att en genomlyssning av detta album på många sätt är en resa genom redan gjord musik tycker jag The Cooper Temple Clause tillför något eget. Kanske beror det på att detta är ett debutalbum – men här finns energin jag tycker många av de nämnda akterna börjat tappa. Det här är ett band som kommer föra stafettpinnen vidare – och vidareutveckla den gamla musiken ett par varv. Allt med hjälp av den hunger ett band på väg uppåt har.

Är du beredd att ta dig förbi ”det här är redan gjort”-hindret kan The Cooper Temple Clause ge dig något. Känslan har jag haft tidigare. Bland annat när jag lyssnar på Muse. Det här är knappast ett nyskapande album. Svårt att beskriva – men väldigt bra.