Under åttiotalets sista skälvande stunder släppte några av decenniets största och mest inflytelserika artister varsitt album. Album som alla var ett farväl till åttiotalet och ett första steg in i nittiotalet, även musikaliskt. Pet Shop Boys släppte sitt klassiska ”Behaviour” 1990. The Cure och Depeche Mode spelade in sina bästa skivor, ”Disintegration” respektive ”Violator”, 1989 och 1990. Madonna gick från att vara Artisten Madonna till att vara Fenomenet Madonna samma år med ”Like a Prayer”. Och New Order släppte ”Technique”.

På min egen privata lista över världens hundra bästa skivor hamnar ”Technique” väldigt högt upp. ”Low Life” från 1985 är ett nära nog lika klassiskt album, men det var 1989 som alla pusselbitar slutligen föll på plats. En perfekt mix av raka gitarrpoplåtar och elektrodanspop med sikte på framtiden.

Sedan dess har gruppen släppt ett album, två samlingsskivor och världens bästa officiella fotbollslåt, ”World In Motion”. Bernard Sumner slog sig ihop med Johnny Marr och tog hjälp av Pet Shop Boys i sidoprojektet Electronic. Peter Hook har strulat runt med Revenge och Monaco. Äkta paret Gillian Gilbert och Stephen Morris tog det vansinnigt skojiga namnet The Other Two och har släppt två skivor.

Av alla skivor som detta resulterat i är det egentligen bara Electronics första album från 1991 som är i närheten av ”Technique”. Och det alla sidoprojekt haft gemensamt är att de låtit som allra bäst i de stunder de låtit som, just det, New Order. Det New Order varit allra bäst på är enkel, luftig gitarrpop rygg mot rygg med banbrytande framtidselektro. ”Fine Time” och ”Run”. ”Regret” och ”Spooky”. Det är därför resultatet blev så katastrofalt när Sumner och Marr bestämde sig för att rocka röven av högern på Electronics senaste platta.

Nu är det dags för New Orders första platta på åtta år. När jag hörde singeln ”Crystal” var det med skräckblandad förtjusning. Den låg farligt nära det meningslösa gitarrmanglat från Electronicskivan, men den lyckades landa på rätt sida om den rakbladstunna gränsen. En låt som växer för varje gång jag hör den.

Och nu är det på allvar dags för New Order anno 2001, den här gången utan Gillian Gilbert som kände att hon var tvungen att ta hand om sin svårt sjuka 18-månadersbaby (något som pappa Stephen uppenbarligen inte kände, men det är en annan historia). Och den här gången låter New Order mer Joy Division än någonsin förr. Det är skitigare, mörkare, slamrigare. Kanske därför att det är de tre kvarvarande Joy Division-medlemmarna som denna gång är New Order. Och jorå, visst ska det stundtals rockas röven av högern här också. Och jorå, visst blir det precis lika dåligt.

”Slow Jam” hade knappt platsat på Oasis senaste platta. Och när de bjuder in Bobby Gillespie, Andrew Innes och Flood på ”Rock The Schack” i ett försök att göra en ny ”Rocks” blir resultatet riktigt, riktigt dålig afterskipubrock. Då är det långt till bandet som gav oss banbrytande låtar som ”Blue Monday”, ”Confusion” och ”Sub-culture”. Men som tur är finns det programmeringsfunktioner på cd-spelaren och sedan är det löst.

Resten av skivan är en desto trevligare angelägenhet. New Order-pop. ”60 Miles An Hour” och ”Primitive Notion” påminner om ”Crystal” med starka melodier och gitarrmangel. ”Vicious Streak”, ”Someone Like You”, ”Turn My Way” och ”Close Range” är mer elektroniskt färgad pop. Bäst är förmodligen ”Turn My Way” där Billy Corgan gästar. Kan nog gillas lika mycket av New Order-fans som Smashing Pumpkins-fans. Det spår som sticker ut mest är den lågmälda lägereldsstämningen i ”Run Wild”, ett riktigt gospelspår, såväl musikaliskt som textmässigt. Självklart spelar Barney lite munspel. Påminner lite om ”Every Second Counts”.

Bernards texter är som vanligt smått förvirrande. Många gånger förstår man inte innebörden trots att man förstår orden. Men det låter bra och det är nog så viktigt.

”I don't wanna be / like other people are
Don't wanna own a key / don't wanna wash my car
Don't wanna have to work / like other people do
I wanna to be free / I wanna to be true”

Det kan jag skriva under på vilken dag som helst.

Och Peter Saville har som vanligt gjort ett fantastiskt snyggt omslag. Kort sagt, det mesta är precis som vanligt. Och det är just det som är problemet.

Det här är en riktigt bra skiva. Om du gillar New Order kommer du att känna igen dig. Du kommer inte bli besviken. Men det är inte deras starkaste samling låtar. Dessutom saknar jag ett elektromonster i klass med ”Fine Time”. Något riktigt nyskapande.

Men som Bernard Sumner sjunger i ”Slow Jam”:

”I don’t want the world to change
I like the way it is”

I New Orders fall räcker det väldigt långt.