”A Camp is Nina Perssons of The Cardigans” står det på en genomskinlig lapp som pryder A Camps självbetitlade debut.

Ett självklart klistermärke. Kanske mest för att det vore nästintill tjänstefel att inte dra nytta av namnet. Eller snarare namnen. Både The Cardigans och Nina är mumma för marknadsförarna.

Men även självklart eftersom Nina ÄR The Cardigans. Åtminstone utifrån sett.

Ett av Sveriges största band och ändå så anonymt.

Hur många klarar av att rabbla upp namnen på medlemmarna? Rätt svar: inte många.

De flesta stupar nog vid Nina Persson om de ens kommer så långt. De riktiga kalenderbitarna briljerar nog även med Peter Svensson. Men sedan är det nog stopp om man inte kommer från Jönköping, är ett fan, eller jobbar på skivbolagets PR-avdelning.

The Cardigans är naturligtvis inte bara Nina och Peter, men eftersom hon är ansiktet utåt och det är han som skriver alla låtar är det en generalisering som får slinka ner.

Kanske är det rösten som gör det. Men även om musiken är klart mer organisk och färgad än det The Cardigans spelar så känns det som om de många av låtarna på plattan skulle kunna har smugit sig in på deras två senaste skivor utan att stuckit ut märkbart. Det vill säga om produktionen hade varit mer Cardigans-aktig

A Camp började som ett ploj-projekt utan pretentioner med Nina och Niclas Frisk som båda behövde ett forum för att leva ut sin musik. De skrev ett gäng låtar och spelade in dem, bara för att läggas i malpåse. Det skulle vara kul att höra även den inspelningen. Någonting säger mig att vissa låtar är snäppet vassare i de versionerna.

Men det blev en skiva till slut. En nyinspelning. Första smakproven ”The Bluest Eyes in Texas” och landsplågan ”I Can Buy You” gav en föraning om att Nina på egen hand låter mer amerikansk. På så sätt är de representativa för hur skivan låter, men det är långt ifrån att vara någon traditionell country-doftande platta, även om de flesta låtarna bär klara influenser av country, och i vissa fall även blues.

Framförallt är det produktionen som bryter mot de traditionella mönstren. Producenten Mark Linkous (Sparklehorse) har fått till en ljudbild som bjuder på många överraskningar och små detaljer. Traditionella inslag som steel-guitar och fioler får samsas med samplingar och loopar. Många ljud varvas med luft. Ninas röst ackompanjerad av tystnad eller kanske ett par instrument.

Hennes röst är egentligen inte särskilt stark, men nu sjunger hon med en självklarhet som känns mer naturlig än tidigare. Det som förut var sofistikerat och svalt låter nu naket och nära. Viskningar rätt in i örat. Det behövs ingen yta mellan.

Skivan är rätt lång. 14 låtar är i mesta laget, men de flesta är bra. Det är främst två låtar som faller platt. ”Hard as a Stone” är tänkt att vara svängig men känns mest stelopererad. Tunga ”The Oddness of the Lord” med alla skruvade ljud i bakgrunden låter som Peter Svensson har haft fri lekstuga – med mindre lyckat resultat. Nu är ju han inte med på skivan men Linkous och äkte maken Nathan Larson tycker att det är kul att köra distade über-gitarrer även de. Kanske kul, men frågan är om det tillför låtarna så mycket alla gånger?

Men missarna är i klar minoritet så helhetsintrycket är positivt och skapar mersmak. De flesta låtarna har Nina skrivit ihop i par med Frisk, Larson eller Linkous. Men en låt som ”Algebra” visar att hon klarar det även på egen hand. En av plattans starkaste låtar tillsammans med ”Frequent Flyer” och ”Angel of Sadness”.

Det bådar gott. Både för The Cardigans och A Camp.