Stereolab får dras med en hel del referenser. Samtidigt har de i sin tur inspirerat andra med sin söta elektroniska musik.

Det refereras gärna till kraut, easy listening och den snällaste av söt, melodisk 60-talspop när man talar om senare Stereolab. Och för all del, det är så det låter i mångt och mycket. Det låter dessutom en hel del filmmusik. ”Sound-Dust” hamnar någonstans mellan High Llamas och senare Tortoise. Inte helt långt ifrån Kid Loco.

Jag har lite svårt för så här snäll, söt och polerad musik. Jag blir lätt irriterad. Det är ungefär som med människor som aldrig verkar bli upprörda eller ledsna. Såna där man inte tror på.

Men så fokuserar jag. Lyssnar nära. I lurar. Då hör jag. Det som låtit simpelt och fånigt blir intrikat popsnideri. Jag hör takterna som inte bara är pop och fattar att det faktiskt gungar loss en hel del. Bäst tycker jag nog Stereolab är när det de gör ett småspännande och suggestivt soundtrack av det hela. Melodier och takter som smyger sig på och som man inte är riktigt säker på vart man har.

När jag inte orkar koncentrera mig längre, beror det oftast på att det blivit rakare, mer sliskig pop igen. De stiliga överkolorerade damerna jag nyss sett dricka svala cocktails i närheten, ler inte längre ackompanjerande till de underbart sjungande pianon och orglar som skapat den harmoniska dvala jag nyss blivit invaggad i. De har försvunnit, tillsammans med sina vita skinande tänder, till en strand i närheten där jag inte är välkommen.

Andra gånger orkar jag inte för att musiken är så uppenbart skapad i huvudet. Rent artificiell. Även om musiken svettas något av gunget så luktar den inte. Det är meningen, jag vet, men för mig kan det bli för mycket. Även den drömska pratsången går mig på nerverna vid tillfällen. Den hade varit bättre i mindre doser.

Något tilltalar mig med Stereolab trots att jag inte köper ”Sound-Dust” fullt ut. Ytan tar för ofta över uppmärksamheten från innehållet.