När ”A Better World” dök upp som singel i början av sommaren var jag övertygad om att den skulle bli en av sommarens stora låtar. Popig 70-talssoul med skönt blås och en refräng som Brand New Heavies skulle kunna ha dödat för. Det var som om någon hade skickat en solstråle rakt in i hjärtat. Och vad hände? Absolut ingenting. Här kom Lynette Koyana med årets somrigaste låt och den bara försvann. Jag kan överhuvudtaget inte komma på att jag hört den spelas på radion.

I och med att ”A Better World” aldrig blev någon hit finns det en uppenbar risk att Lynette Koyanas tredje fullängdare ”Hugs & Tags” försvinner bland alla höstsläpp. Något som vore otroligt synd då det här är skivan som skulle kunna få alla de som fortfarande tvivlar på att det görs bra svenskproducerad soul att tänka om.

Och det med musik som ligger lika långt från Fres r'n'b-influerade sound som från Titiyos popsoulscombo. Om man ska jämföra med någon är den svenska artist som ligger närmast till hands Daniel Lemma och det mest för att han också, precis som Lynette Koyana, sneglar bakåt i soulhistorien när han gör sin musik. Men där tar också jämförelserna slut.

För där Lemma bara sneglar bakåt handlar det i Koyanas fall om full fart rakt bakåt i historien. På ”Hugs & Tags” möts soul, funk och pop i en skön förening. Allt klätt i en glittrig kostym från 1973. Det är lekfull, glad och varm musik som får det att spritta i benen och mungiporna att söka sig mot taket.

Det vore lögn att säga att ”Hugs & Tags” är en revolutionerade skiva men den är gjord med en sån känsla och kvalitet att det faktiskt kan kvitta. Det är klockren retrosoul och den får mig att falla som en fura.

Men även om det är musik med rötterna fast förankrade i soulhistorien är ändå soundet på ”Hugs & Tags” svårt att jämföra med något annat. Till viss del handlar det om att en del av låtarna, trots retrokänslan, är byggda kring programmeringar. Men den största förklaringen till soundet är ändå att skivan spelats in i Tambourinestudion med Tore Johansson som producent. Hans produktion passar Koyanas röst som en smäck. Jag tror aldrig jag hört henne sjunga så bra som hon gör här. Kraftfullt när det behövs, sprött och intimt när det är läge för det.

”Hugs & Tags” är också fylld av små, knappt märkbara, men sköna detaljer. Som en jazzig sordinerad trumpet i ”Mr. Mokoena”, en försiktigt klingande gitarr i bakgrunden på ”Magic Moments” eller bröderna Lindgård från The Mopeds taktfasta blås på skivans funkigaste spår ”Bumshaker”. Små men nog så viktiga inpass.

För mig är ”Hugs & Tags” årets svenska soulalbum. Jag hoppas att alla med kärlek till groovig, snygg popsoul nu också upptäcker Lynette Koyana. Det har hon gjort sig förtjänt av.

Nu kommer säkert några tycka: ”Vad snackar han om? Det här är väl ändå inte så unikt. Det här har man ju hört förr.” Och det stämmer. Det kan jag inte säga något om. Men innan någon anklagar mig för att vara en bakåtsträvande retrotomte vill jag bara dra en parallell till en hyfsat omskriven grupp som nyligen släppte sin fullängdsdebut.

Kan man kalla The Strokes för nyskapande? Knappast. Stjäl och lånar de friskt ur rockhistorien? Javisst. Spelar det någon roll? Blir det sämre för det? Inte det minsta. Oavsett hur många referenser eller influenser man kan nämna när man hör dem är det i slutändan likförbannat stundtals helt strålande rockmusik. I min bok är det sånt som räknas.

Precis samma sak gäller för Lynette Koyana. Byt bara ut ”rock” mot ”soul” i ovanstående påståenden.

Ibland behöver musik inte vara mer komplicerad än så. ”Hugs & Tags” gör mig helt enkelt lycklig. Och om det betyder att jag är en retrotomte så gärna för mig.