Recension
- Now (CD) Maxwell
- 2001
- Sony
Årets bästa besvikelse
Lyssna
Externa länkar
- Hemma hos Maxwell 1
- Snygg sajt, men nästan inget innehåll.
- Hemma hos Maxell 2
- Skivbolagets officiella Maxwell-sida. â€Open soon†står det på den.
- Ascension of Soul
- En fansida. Gott om länkar till andra Maxwell-sidor.
1989 släppte Kate Bush sitt album The Sensual World. Den absoluta höjdpunkten på skivan var avslutande This Woman’s Work, den vackraste sång som någonsin skrivits om graviditet.
Sex år senare valde Maxwell att spela in samma låt för sitt uppträdande för MTV Unplugged. Och Maxwells version når mot alla odds nästan samma magiska höjder som originalet. Det var också This Woman’s Work som gjorde att jag på allvar började lyssna på Maxwell.
Men trots att jag uppskattar debuten Maxwell’s Urban Hang Suite betydligt bättre idag, var det inte förrän 1998 års Embrya som jag föll handlöst för Maxwell. Världens förenade kritikerkår sågade skivan som introvert, svår och flummig.
Okej då. Då är jag väl svår då. Däremot hade jag inte svårt för att bli förälskad i Embrya när jag hörde den. Och i mina öron är det en av 1990-talets riktigt stora soulskivor.
Kanske tog Maxwell ändå till sig av kritiken. När han året efter fick ha med en låt på filmmusiken till Life tog han hjälp av soulballadernas kung, R. Kelly. Det lönade sig. Fortunate blev Maxwells största hit.
På Now har Maxwell hittat tillbaka till soundet på debuten. Resultatet har blivit en skiva som sannolikt kommer att sälja betydligt bättre än Embrya. En skiva som dessutom är mer varierad.
Omslaget till Now skulle lika gärna kunna ha suttit på en skiva släppt i mitten av sjuttiotalet. Och rent musikaliskt bär många av spåren spår av sjuttiotalsretro. Inledande Get To Know Ya med sitt snygga Al Green-blås och den lågmälda discoflirten i NoOne är två av årets riktigt stora soulögonblick. Den tillbakalutade sängkammarsoulen i Lifetime, W/As My Girl och Changed kommer inte långt efter.
Men tyvärr finns här riktigt trista spår. For Lovers Only är faktiskt nästan olidligt såsig och känns som ett desperat försök att få till en storsäljande hit. Silently och Now/At The Party är något bättre, men känns ändå rätt anonyma.
I Temporary Nite drar Maxwell på sig stora funkmössan tillsammans med ständige samarbetspartnern Stuart Matthewman från Sade och WahWah Watson. Med sin stökiga funkbas och sin wacka-wacka-wacka-gitarr sticker den ut rejält, men det känns som om funkmössan inte riktigt passar Maxwell.
Då känns Maxwells gudomligt vackra falsett betydligt mycket mer hemma i This Woman’s Work som finns med även här. Den är vansinnigt vacker även i den här versionen, men den några snäpp sämre än MTV Unplugged-versionen. Den kändes naknare, närmare och varmare. Fortfarande en av de bästa covers som någonsin gjorts.
På Now ligger några av årets bästa soullåtar. Men här finns också lite för mycket utfyllnad för att den ska bli en ny Embrya. Det känns lite som när Kate Bush släppte This Sensual World efter mästerverket Hounds of Love.
Som en liten besvikelse.
Publicerad: 2001-09-09 00:00 / Uppdaterad: 2007-07-17 15:35
En kommentar
Bra recension! Jag kände ungefär likadant efter de enorma förväntningar man hade efter Embrya, som ju tyvärr inte infriades.
#
Kommentera eller pinga (trackback).