Så är då den efterlängtade ”riktiga” uppföljaren till ”Go, Went, Gone” här. Tätt efter aptitretaren ”Leaving Songs”, som spelades in och släpptes mer spontant för ett par månader sedan, kommer nu plattan som började spelas in redan 1999, men kommer först nu eftersom Fireside så att säga kom emellan.

Det är med blandade känslor man sätter på en skiva man längtat efter så länge. För längtat efter nytt material har jag gjort i princip sedan ”Go, Went, Gone” släpptes. Och tro mig, jag har gjort mitt bästa för att spela sönder den under tre år. Det har inte lyckats. Det enda som kunnat hindra mig från att lyssna på den med tät regelbundenhet är att den försvann för några månader sedan. Hoppades länge på att den skulle dyka upp, men icke. Det var rätt plågsamt att inte ha den där i cd-hyllan på sin vanliga plats men jag valde att inte köpa ett nytt exemplar. Någon slags självvald askes skulle man kunna säga.

Om den nu inte försvunnit i någon bananlåda får man hoppas att min före detta vän som ”lånat” den har vett att uppskatta den i alla fall. Hoppet är det sista som överger en sägs det, men nu måste jag köpa ett nytt exemplar.

”Northern Blues” då?

Den riktigt rivstartar med ett, för att vara Kristofer Åström, rasande tempo. ”All Lovers Hell” känns nästan som riktig gladpop. Det höga bpm-talet och de många instrumenten kan lätt få en att tro att han lämnat grubblerierna bakom sig och börjat skriva glada låtar, men så är naturligtvis inte fallet. Det är fortfarande relationer som är temat. Svårigheterna eller omöjligheten med dem. Oftast skildrat i mörk gråskala.

”I'm not the first to sleep beside you in this bed
It's poisoned with some other idiotic guy's smell
And even though you tell me that your love for him is dead
I always keep preparing to go through all lovers hell

I've gotta start believing that you really love me
I've gotta start believing that you want what's me
I've gotta start believing that you really love me
If you say so, it's gotta be so”
”All Lovers Hell”

Fast i det nattsvarta känns det som om det ändå finns en större strimma hopp nu jämfört med tidigare. Textförfattandet har tagit ett steg vidare. Precis som musiken. Kristofer är naturligtvis fortfarande klichéernas man. Nästan lika ofta som hans texter berör starkt med sin nakenhet, händer det att man nästan tycker att det blir lite väl klyschigt ibland. Ibland är det lite svengelska över det hela. Han rör sig i ett begränsat område med sina texter och eftersom nästan allt om förhållanden redan sagts minst en miljon gånger, både av Dylan och dansband är det svårt att alltid lyckas.

MEN, och det är ett stort men som måste betonas. I mina ögon är Kristofer Åström en av Sveriges allra största låtskrivare och på något konstigt sätt bland de stora också som textförfattare. För även om det inte alltid håller så känns det alltid som om han är ärlig och det är mer än man kan säga om de flesta. Och ärliga texter träffar ofta hjärtat även om hjärnan kan spela spel om man börjar analysera för mycket.

”Northern Blues” visar som utlovat upp en större produktion och första låten ”All Lovers Hell” vräker på med nästan allt på en gång. Och det är lika snyggt som det är ovant. Kanske till och med snyggare. Stråkarna lyfter allt till en ny nivå. De spelar på känslosträngarna utan att det blir Hollywood av det. Satans snyggt.

På tal om rivstarter så är de tre inledande låtarna ”All Lovers Hell”, How Can You Live With Yourself?” och ”Defender” fantastiskt bra. Särskilt ”Defender” med sitt eviga malande på slutet. Det är inte direkt någon större hemlighet att jag är svag för upprepande av teman där det hela tiden kommer fram nya nyanser i samspelet. Variation genom monotoni.

Därefter kommer den kanske största överraskningen. ”Not There” är ingen typisk Kristofer-låt. Den låter inte Kristofer, den låter Fireside. Något förvirrande bedömning kanske? Vad jag menar är inte främst att den är snabb, och inte passar in riktigt bland de andra singer-songwriter-numren. Det är mer själva stuket. Om den bara vore lite mer flummigt producerad skulle den ha passar in fint på ”Elite”. Bättre än på ”Northern Blues”. Det är helt klart en bra låt, särskilt de instrumentala partierna, men den känns lite som den fula ankungen på skivan.

Paul Bothén är producent och precis som på ”Go, Went, Gone” gör han ett fantastiskt jobb. Ljudbilden är mer komplex nu men det känns ändå aldrig överproducerat eller trångt. Luftigt, effektfullt och mångbottnat snarare. Efter några lyssningar börjar man upptäcka lågt mixade instrument och ljud som knappt gör nåt väsen av sig men utan vilka skivan skulle tappa mycket.

Trumpojken Per Nordmark är lika bra som vanligt och gör att trummorna lyfter låtarna utan att ta över. Samma sak gäller Peter Hermanssons pianospel och Jari Haapalainens gitarrer. Det lilla blir stort. Tillsammans mer Kristofer och John Jern bildar de ett helgjutet band.

I mastodontlåten ”You Don't Know How Good You Are” är samspelet så fantastiskt snyggt att det nästan är löjligt. Lyhördheten musikerna emellan där man inte bara vågar låta varandra ta plats, utan även vågar låta tystnaden blir en del i dynamiken. Haapalainens gitarr är inget annat än magi. En av Kristofers bästa låtar – elva minuter njutning.

Det som hindrar ”Northern Blues” från att få ett ännu högre betyg är att inte riktigt alla låtar känns helgjutna. Till exempel ”A Matter of Seconds” och ”Connected” känns inte som några ”måste-låtar” i det här sällskapet. På de flesta plattor skulle de tillhöra de bästa spåren men inte här.

Om ”Leaving Songs” var en platta att möta hösten med så tar ”Northern Blues” lyssnaren med vidare in i vintern. Titeln, färgerna i omslaget och musiken är i symbios på denna norrländska blues. Blå och till synes blåfrusen ända in i själen men musiken tinar upp dig.

Om man ska drista sig till att försöka rangordna de tre skivorna så hamnar nog ”Northern Blues” på en hedrande andraplats med ”Leaving Songs” bakom sig och ”Go, Went, Gone” överst på pallen. En trio det inte är lätt att slå sig in i.

Förmodligen kommer jag att ångra mitt betyg om ett tag och tycka att jag var en snåljävel när jag satte den här åttan, men jag reviderar så gärna min siffra uppåt om det skulle bli så.

En sak det dock inte råder något som helst tvivel om är att det här kommer att vara soundtracket ett bra tag framöver. Det blir större konkurens i stereon när jag ersätter den saknade debuten, men till dess går det ingen som helst nöd på mig tack vare ”Northern Blues”.