Kristofer är en av Sveriges mest produktiva låtskrivare, säger pressreleasen, fast på engelska. Och visst, det är bara att imponeras av hans skivsläppstempo. Album och ep:ar varje år sedan 2001, plus Go, Went, Gone 1998. Det blir ganska mycket. Alla, förutom Loupita och Black valley EP, tillsammans med Hidden Truck. Och så Rainaway Town såklart, där Kristofer gjort sig av med sitt kompband. Fast hittat ett nytt, Rainaways. Dessutom gästar Matthias Hellberg och amerikanskan Maria Taylor på varsitt spår.

Den nya skivan låter annorlunda än de gamla. Inte lika avskalad, inte lika försiktig och blyg, inte lika sorgset ensam. Det är ingen lycklig skiva, det blir det inte med textrader som ”I don’t think I will manage to get out of this dark”. Men jag hittar inga låtar så olyckliga och hatfyllda som How Can You Live With Yourself? från Northern Blues. Och även om texterna behandlar de typiska ämnena för en ensam man med gitarr (olycklig kärlek, ensamhet) så lämnar skivan mig på rätt bra humör. Dessutom tycks Kristofer ha hopp. ”Even though our love is gone, I know we’ll get by somehow”.

Musikmässigt innehåller Rainaway Town popcountry i stil med Ryan Adams och Christian Kjellvander. Några låtar, som singeln Just a Little Insane, får mig att drömma mig tillbaka ungefär tio år, till The Wallflowers Bringing Down the Horse, en välspelad skiva i mitt flickrum. Förutom att Kristofer Åström inte har riktigt lika raspig röst som Jakob Dylan.

Svängigare, gladare, mer country. Det är Kristofer Åström anno 2007.

Och en sak till. Jag gillar verkligen när album hämtar namn ur en textrad, inte från en låttitel eller helt ur luften. Ja, det spelar inte in på betyget, men alla har vi ju våra preferenser.