Då och då dimper det ner skivor på redaktionen som ingen vill eller tror sig kunna recensera. Vi samlar dem i en låda som vi av någon anledning valt att kalla för hatten. I hatten bor en katt (ja, en fiktiv katt i alla fall) som med oregelbundna mellanrum får för sig att dela skivorna i högar och skicka ut dem till recensenterna. Det mesta är skräp som vi kanske lyssnar av en gång och sedan glömmer. Ibland dyker det upp små pärlor.

Den här skivan sökte sig via katten i hatten in i min skivsamling någon gång under året. Jag tror att det var under första halvan. Då och då har den sökt sig ut ur hyllan och in i skivspelaren. Sakta men säkert har jag lärt mig att det finns dagar och tillfällen då den är precis vad jag eller stämningen kräver.

Skivans titel säger en hel del om hur den låter: ”Ilmajousi – Luftstråk”. Smaka på orden. Ett på finska. Ett på svenska. Jag kan bara gissa att de betyder i stort sett samma sak. Musiken beskriver titeln hur som helst utmärkt. Det är lätta visor, huvudsakligen polskor, ur den svenska, finska och finlandssvenska folkmusikskatten. Maria Kalaniemis accordeon och Sven Ahlbäcks fiol väver musik ur den storsvenska lantortsmyllan. I några melodier tar de hjälp av Johan Hedin på nyckelharpa och Susanne Rosenbergs stämma.

Min kunskap om svensk folkmusik stannar någonstans vid dans runt midsommarstången på Strömtorps IP och Hedningarnas kraftfulla och vildsinta omtolkningar. Det här är något helt annat.

Jag gillar det lätta anslaget. Luften i arrangemangen. Toner och klanger. Melodierna, både de egna kompositionerna och de inlånade traditionella. Skulle någon be mig om en skiva som beskriver det traditionellt svenska är den här numer ett självklart svar. En skiva som framkallar bilder av både varma sommardagars fäbodvallar och kalla vinterkvällar med pepparkaksbak. Både glädje och värme, sorg och vemod. Det är vackert och harmoniskt.

Jag är glad att den här skivan hittade hem till mig.