16 Horsepower har varit en flyktig bekant till mig under ett antal år. Någon singel och bidrag på några samlingar har letat sig in i min skivsamling utan att på riktigt allvar tagit tag i mig. Bandets blandning av goth och amerikansk folkmusik har varit spännande, men inte omvälvande. Men med släppet av nya albumet ”Secret South” har det hänt något.

16 Horsepower har efter ett antal turer när skivbolaget Polygram tog över A&M gått över till tyska Glitterhouse Records som bland annat ger ut The Walkabouts skivor. Bytet av skivbolag verkar ha sporrat David Edwards, Jean-Yves Tola, Pascal Humbert och Steve Taylor. Det tredje albumet, efter debuten ”Sackcloth 'n Ashes” (1995) och ”Low Estate” (1998) griper tag i mig som inget album lyckats hittills i år.

Det finns ett mörker över albumet. Det är melankoliskt, skitigt och rasande, men samtidigt oerhört livsbejakande. Både musik och text letar sig in i mitt huvud och bosätter sig där. Men trots det melankoliska anslaget gör albumet mig glad. Speciellt inledningen med starka låtarna ”Clogger”, ”Wayfaring Stranger” och ”Cinderalley”. Även Dylan-covern ”Nobody 'ept You” funkar riktigt bra. Men hela albumet andas samma heta känslor. Jämnheten är slående.

Ljudbilden byggs upp på nyanser. Ibland sparsmakat med framträdande banjo, ibland mer bombastiskt med solida gitarrer och starka körer. Längst fram David Edwards personliga röst, med en besatthet som för ihop Nick Cave med en ung Leonard Cohen och Bob Dylan. Det är bittert, storslaget och stundtals något av det bästa jag någonsin hört.

Jag rekommenderar verkligen det här albumet. Till skillnad från the Hooters känns 16 Horsepower äkta. ”Secret South” kommer ligga högt på min spellista. Länge.