Så skulle det återigen skrivas en recension på ett mindre känt band. Det händer med jämna mellanrum. När tillfällen som dessa inträffar brukar jag söka information på internet. Enkelt och bra.

Den londonbaserade trion Radiator hävdar i sin presentation av sig själva att de hämtar inspiration från allt från Led Zeppelin, Black Sabbath, Soundgarden och U2 till Underworld och Prodigy. Detta mina vänner är något som hörs.

Allt som oftast smattrar det på i den elektroniska musikens tecken, men det blir inget annat än rock av det hela. Även om det i samma låt kan låta grunge, funk, punk, drum n bass och ambient. Fascinerande men sant.

Bandet alternerar mekaniska eller programmerade trummor med levande diton. Inte alltid helt lyckat, men rätt kul. Gitarristen lyckas låta både som The Edge och vilken grungegitarrist som helst. Basen i sin tur piskar tillsammans med de programmerade partierna upp till ett präktigt driv. Vokalistens sångstil är rätt ofta kusligt lik Bonos, men låter även vid ett tillfälle (”Untitled Love Song”) som Thom Yorke. överlag låter han dock som en trist kanadensisk radiorockssångare.

Bandet består av otroligt kompetenta musiker och gör lagom slamrig musik utan ruffiga kanter. Medioker musik för en städad publik som letar efter något sådär lite småtufft.

Radiator kommer därför att passa den genomsnittlige studenten som en fläskläpp. De är helt enkelt ett sånt där band som skulle ha spelats frekvent på den nedlagda svenska radiokanalen Bandit oneofivepointfive. Alla unga rockares favoritstation.

Jag kan bitvis tycka att ”Radiator” är riktigt bra, men skivan blir alldeles för splittrad för att kunna tas på allvar som helhet. Det är möjligt att någon låt, möjligen ösiga ”Give” (småreligiös rockstänkare) hamnar sent på en C-90 någon gång, men jag tror inte att jag kommer att spela hela skivan för musiksugna och nyhetstörstiga gäster.