Sophie Zelmani fortsätter göra spröd, melankolisk gitarrpop i Mazzy Star-anda. Detta är det tredje albumet från Sophie och det låter som det brukar. Albumet är producerat av Lars Halapi och låter oklanderligt.

För att lyssna på Sophie Zelmani behöver man lugn och ro. Låtarna är mycket sparsamt arrangerade och hennes spröda röst försvinner lätt i bakgrundssorl, barnskrik eller tunnelbanevagnens gnissel. Men en mörk natt, med en kopp gott kaffe i handen är Sophie Zelmani en mycket trevlig kamrat.

Musiken är som sagt av det melankoliska slaget, liksom de fina texterna. Egentligen borde Sophie Zelmani kunna ge mig mycket mer. Jag som låter större delen av min tid ackompanjeras av musik av artister som Tindersticks, Walkabouts och Nick Drake. Men tyvärr, Sophie ger mig inte riktigt samma sak. Det är något som gör att jag inte riktigt klarar mig igenom hennes album, trots att jag har alla tre.

Jag tror att det helt enkelt blir för mycket av det goda. Det blir lite för mycket sparsmakad melankoli på en gång. Det griper aldrig tag på riktigt, utan finns där mest som ett trevligt inslag.

Men, trots detta, i sina bästa stunder får Sophie, med hjälp av sina duktiga musiker, tiden att stanna för ett tag. Ett exempel på detta album oerhört vackra ”Fire”, som i sig är värd varenda krona detta album kostar. När de sista jazzigt svängande tonerna av den låten klingat ut och CD-spelarens tystnad signalerar att plattan är slut, då sitter jag också tyst, men vill att det ska fortsätta.

Jag gillar Sophie Zelmani, men vill att hon griper tag i mig på detta sätt lite oftare. I sina bästa stunder har hon mig i sin hand. Men tyvärr håller det inte i fullängdsformat, ännu.