Fyra medelålders män från Östermalm i Stockholm skivdebuterar utan att ha lyckats få ett skivbolag att nappa. På grund av bolagens svala intresse öppnade de sina feta plånböcker och slängde själva upp de sedelbuntar som krävdes för att få plattan gjord.

Läge för mediehype? Knappast.

Spännande? Inte så värst.

Vi testar den här istället: fyra unga tjejer från Robertsfors utanför Skellefteå vinner en talangjakt och får ge ut en EP som är förstapriset i tävlingen. Senare blir de även del av ett EU-projekt som är tänkt att sponsra nya, talangfulla band från glesbygden, som på så sätt ska kunna satsa helhjärtat på musiken och ändå kunna klara av att hålla sig flytande ekonomiskt. De medlemmar som ännu inte gått ut gymnasiet tar ett sabbatsår för att hinna med när hjulen börjar snurra allt snabbare. Inte allt för långt senare nappar ett av Sveriges största skivbolag och erbjuder bandet ett skivkontrakt.

Mums för media? Jäpp.

Snäppet mer intressant? Skulle tro det.

Ingen musikintresserad själ i detta land lär ha missat historien om de 18-åriga tjejerna i Sahara Hotnights. Media har, milt uttryckt, uppmärksammat dem en hel del. Så långt allting gott. Problemet med en massiv mediehype kan dock vara att det blir svårt att leva upp till förväntningarna för ett debuterande band. Kanske extra svårt om det dessutom rör sig om ett band bestående av fyra, till råga på allt, unga, tjejer.

Denna kommentar har inga sexistiska eller nedlåtande undertoner. Det är bara att konstatera faktum att musikbranschen, särskilt rock-scenen, alltid varit mansdominerad. Tjejer som rockar har, tyvärr, varit, och är en bristvara.

Av intervjuerna med bandet har de redan fått sin beskärda del av ”komplimanger” i stil med ”ni spelar ju riktigt bra för att vara tjejer!”. Kanske lite svårt att ta som ett smickrande överbetyg, även om det råkar vara sagt i all ”välmening”.

Klarar då bandet av att leva upp till all hype som föregått debuten ”C'mon Let's Pretend”? Svaret blir ett solklart: ja! Det vore att överdriva att hävda att samtliga av de 11 spåren är klassiker, men sammantaget utgör de många topparna, och de få grunda dalarna, en sensationell debut.

Sångerskan och gitarristen Maria Anderson har en mycket bra rockröst och sjunger mer uttrycksfullt än vad som borde vara möjligt med tanke på hennes ringa ålder.

Ursäkta allt tjat om ålder men det går inte att komma ifrån att det känns så oerhört välbehövligt med ett band som går emot den rådande Smurf-teenstrenden. Att någon visar att tjejband inte behöver innebära handplockade, uppumpade Barbie-dockor som kräver vidvinkellins på kamerorna om de ska fastna på bild.

Det finns en tanke, eller snarare en känsla, bakom Sahara Hotnights musik. Allt känns helgjutet. Det går att läsa in så mycket i skivans enkla, smakfulla omslag, utformat av Nina Ramsby, med bilder av Jonas Linell.

Tristess – uppbrott – kontraster – men framför allt 0% objektifiering och 100% R&R.

Sahara Hotnights är inte synonymt med Maria Anderson även om hon i egenskap av sångerska får den mesta uppmärksamheten. Även de tre övriga medlemmarna: Jennie Asplund (gitarr), Johanna Asplund (bas) och Josephine Forsman (trummor), spelar som om de inte gjort annat sedan födseln.

Sahara Hotnights är ett band. Ett band som består av tjejer. De skriver sina egna låtar. De har varit med och producerat skivan.

De spelar musik. De gör det med den äran. De rockar helt enkelt.

De är inte bra för att de är tjejer. De är bra för att de är bra.

Den här skivan skulle vara lika bra om det var de fyra gubbarna från inledningen av denna text som gjort den. De skulle aldrig kunna göra den – men rent teoretiskt.

Det krävs fyra unga, hungriga tjejer från en avkrok för att få fram den glöd som låtar som den rockiga ”Push on Some More”, tungt drivande ”Kicks”, ”That's What They Do” och ”Our Very Own”, eller den vackra ”I Know Exactly What to Do”, har.

Glöd och hunger – precis de kvaliteter som gör att vi kommer få höra mycket av, och om Sahara Hotnights – länge till.