”Milk It”.

Om vi bortser från den lilla zombiedetaljen på omslaget kan det vara en av de mest träffande titlarna på ett samlingsalbum så här långt. Få skivor som samlar en artists utgivningar kommer idag utan nytt material. Nytt material som dels har som funktion att resultera i lite medialt ljus genom singelsläpp, dels ska få de trogna fansen att pynta upp för gamla låtar en gång till. Death in Vegas samling är inget undantag.

Men för alla som aldrig valt att investera i Death in Vegas, men ändå gillat några av deras grejer. Death in Vegas är nämligen en av de där artisterna som tryckt ur sig bra singlar, men aldrig riktigt fått materialet att räcka till en jämnbra skiva. Då är en samling av det här slaget välkommen.

Som en felande länk mellan Madchester och The Rapture/LCD Soundsystem har Richard Fearless och Tim Holmes korsbefruktat rock och pop med dansmusik och hiphopbeats. Precis som Madchester-banden och LCD Soundsystem har resultatet blivit milt sagt varierande. Briljanta singlar har blandats med albummaterial som varit så tråkigt att klockvisarna tappat lusten att röra på sig.

Allra värst blir det när duon får för sig att de är ett rockband. Sextiotalspopsvibbandet i ”Scorpio Rising” (med Liam Gallagher) och ”So You Say You Lost Your Baby” (med Paul Weller och sitarer) lämnade mig rätt oberörd när det begav sig och berör mig inte mer nu (möjligtvis är jag lite mer irriterad över hur trist ”Scorpio Rising” är). ”Trist” är faktiskt också ordet som bäst beskriver gitarrylgangstafunken i Bobby Gillespie-bidraget ”Soul Auctioneer” och det allmänna ylet i ”Rekkit” (tänk Daft Punk på en dålig dag). Ja, och så förstås ”Dirt” som bara är rock.

Det är inte utan att jag börjar fundera på om jag alltid tyckt att Death in Vegas mest varit just trista. Men så kommer låtarna som får mig att minnas varför jag trots allt återvänt till gruppen vid varje nytt albumsläpp. Som den pårökta jazzbasen i ”All That Glitters”, de utdragna ljudorgasmerna i filmiska ”Dirge” och ”Girls” (Dot Allison respektive Susan Dillane). Och så den för Death in Vegas fortfarande förvånansvärt ljusa och finstämda baktaktsinstrumentalen ”Rematerialised”.

Men när så låtarna från de olika albumen radas upp blir det med en gång väldigt tydligt att Death in Vegas riktiga mästerverk skapades när Nicola Kuperus lånades in för att sprida lite Adult.-kyla åt kinkysignaturen ”Hands Around My Throat”, över piskrytmer och samplingar från Telex och Tortoise.

Att Adults egen mix av ”Hands Around My Throat”, en snällare, men på samma gång elakare version, smäller högst även på den andra skivan är med andra ord ingen överraskning. Att det är på den andra skivan det blir riktigt roligt är inte heller någon överraskning. Mer dans, mindre tråkrock.

Inte långt efter Adults remix av ”Hands Around My Throat” kommer Percy X och Mark Brooms betydligt mer pisksvettigt technofierade remix av samma låt. Även Slam kopplar på technofiltret och ”Dirge” landar mellan den ursprungliga Detroit-technon och den tidiga europeiska nittiotalsvarianten av samma genre. Det blir dub-sväng i ”Twist and Crawl”, breakbeat i Dave Clarks remix av ”Rocco” och Kraftwerk-smatter när Two Lone Swordsmen ger sig på ”Rekkit”.

Men så finns det förstås lite andra smaker även på remixskivan. Polyphonic Spree gör sin vanliga Di Leva-gospel av ”Scorpio Rising” och lyfter den till helt nya (och betydligt intressantare) höjder. ”One More Time” är mer sitarflummig blåsorgelkaos. De mindre dansanta utflykterna, i synnerhet den mastodontlånga Cossack-mixen av ”Dirge”, sänker helhetsvärdet på den andra skivan, men den sopar alltjämt banan med själva samlings-cd:n.

Mjölkning eller inte, ”Milk It” är oavsett vilket en chans att få Death in Vegas bra singlar plus ett gäng schyssta mixar i ett och samma paket.