”Du är förvirrad” sa Patrik Hamberg när jag förklarade för honom att jag håller Garbage som ett bra band. Kal pratade i termer av karaktärsmord och Fifi undrade vad det egentligen är som tilltalar.

Jag svarade att jag inte kan sätta fingret på det riktigt, men efter att ha funderat på det där i några dagar och lyssnat på nya ”Bleed Like Me” står det klart: det är helheten och detaljerna.

Helheten så till vida att allting är så genomtänkt. Alla ljud, riff, textrader sitter ofta så rätt så rätt. Detaljerna därför att det nästan verkar finnas outsinligt med detaljer att upptäcka, nya grejer fyller upp när man hör en låt för tionde gången. En liten detalj som sitter där den ska som man inte tänkt på innan.

”Bleed Like Me” har allt det där. Den har helheten, takten trappas upp i inledande ”Bad Boyfriend”, sakta men säkert. På det följer en refrängstark, rak låt i ”Run Baby Run”. Skivan tonar ut i ett repetitivt parti som om det vore en film skulle passa perfekt till eftertexterna.

I vanlig ordning är allting väldigt snyggt, det är ingen slump att det är ett band som till största delen består av tre producenter/studiorävar och en karismatisk sångerska, såväl verbalt som visuellt. Basen och gitarren på ”Sex is Not the Enemy” är ett lysande exempel. Skitsnyggt.

Samtidigt finns detaljerna som höjer. Trombonen som dyker upp i titelspåret, så ensam och såm vacker. Dave Grohls pukattack i mitten på första låten, eller de korta men naggande goda dubbeltrampen fram åt slutet. Shirley Mansons skratt på ”Why Don't You Come Over”.

Låtmässigt är det en väldans rak rockskiva, givetvis stöpt i Garbageskrud, det vill säga loopar, samplingar och effekter. Där finns ändå låtar som visserligen viker av lite: singeln ”Why Do You Love Me?” med sitt återkommande gitarriff, ”Bad Boyfriend”s upptrappningsstruktur och electroingredienserna på ”Metal Heart” (nej det är ingen Acceptcover). Ändå är refrängerna ståndigt närvarande, så klart. Det låter Garbage helt enkelt.

Och där ligger den stora akilleshälen: det är lite som med James Bondlåtarna: man går in i studion, trycker på en knapp och får James Bondproduktion. Garbage går in och trycker på Garbageknappen och det kanske inte var en slump direkt att Garbage gjorde just en James Bondlåt. Men det blir en aning förutsägbart. Även om jag gillar det. ”Bleed Like Me” är förvisso inte att jämföra med de två första, men en uppryckning sedan den förra.

Chansen att jag kommer att trivas med den här skivan i framtiden är ändå rätt stor. Det finns ju massor av detaljer att upptäcka.