Vi börjar med det som är självklart för alla som har hört Looptroops senaste album: inledande ”DM-87″, med sin stereostudsande pingisduell mellan Embee och Cosmic, är något av det bästa Embeee fått ur sig under Looptroop-skeppets fana. När ”Fort Europa” sedan rullar in i titelspåret under en nationsfet moogslinga skjuter förväntningarna i taket.

När man dessutom tar i åtanke att gruppens mest framträdande medlemmar dessutom tänjt ut sina musikaliska inmutningar åt två helt olika håll, Promoe med fingrarna djupt ner i Jamaicas rytmmylla och Embee med influenser från Norden-vemodig Jan Johansson-jazz, såg jag framför mig hur de skulle studsa tillbaka in i gruppkollektivet i en enda stor smältdegelexplosion.

Nu blev det inte så. Istället gör Looptroop ett Looptroop-album. Ett bra Looptroop-album, ska tilläggas. Men ett Looptroop-album.

Betyder det att jag är besviken? Ja. Det gör det.

Om Looptroops rappare lät allt ljus falla på dem redan på debuten, var det på ”The Struggle Continues” som Embee vräkte sig upp flera våningar, kvalitetsmässigt, och blommade ut på allvar. Musikaliskt var ”The Struggle Continues” ett stort steg framåt i mina öron för gruppen.

När det är dags för tredje gången gillt är det med andra ord inget tvivel om att Looptroop kan sina grejer. Både tillsammans och på varsitt håll. ”Stabilt” är ordet jag hela tiden återkommer till när jag lyssnar på ”Fort Europa”.

Men.

Jag kan inte riktigt släppa att nya skivan känns lite som en dag på jobbet. Den kreativa störtflod jag hade hoppats skulle bli resultaten efter att medlemmarna fått ta in varandras soloutflykter dyker aldrig upp. Visst. Jag kan höra spår av Embees ”Tellings from Solitaria” i någon urskogsekande trumpet och någon vilsen etnoflöjt, men allt önsketänkande om någon ”Visa från Trenchtown” ställs på skam.

Akustiska gitarrer, moogsyntslingor, försynta jazzvibbar, marschrytmer och soulstråkar och samplingsminnande soulsång tillsammans med Looptroops sedvanliga omslagsestetik. Snyggt. Överlag väldigt snyggt. Men det är ungefär då jag inser att jag, trots många lyssningar, faktiskt aldrig letat mig förbi musiken och börjat lyssna på det som trots allt är kärnan i Looptroop: rappen. Texterna.

Tryggt, bekant och inkört.

Tre ord som inte passar Looptroop.