Ibland kan jag förstå de människor som lever för att hela tiden hitta nya band. De som samlar på sig de obskyra första demoinspelningarna och kan säga att de minsann var med från början när gruppen väl får kontrakt.

Eller bara kunna glädjas med artisten eller artisterna när de får kontrakt. För det är kul när det går bra för artister man gillar.

Men så finns också baksidan av att ha hört en massa demoinspelningar. En baksida som det förbannade internet gjort än mer vanligt förekommande.

Man har redan hört alla låtarna när första riktiga skivan kommer.

När syntpopdiscokvartetten Paris nu gör sin fullängdsdebut (efter att han hunnit med två ”Greatest Hits”-samlingar, vilket bara det är imponerande) räknar jag lite snabbt till att jag redan hört sju av skivans tolv låtar. På ett sätt känns därför ”Yellow Eden” därför lite, tja, gammal.

Fast det är nog mest jag.

För hur man än vrider och vänder på det finns här fortfarande tuggummipop av allra bästa slag. Musik att bli glad av. Och glad till.

Det är hemmagjord syntpop av bästa lo-fi-modell. Sovrumsmusik, fast inte på det sätt man oftast menar. Av skivkontraktet och (får man förmoda) den ökade budgeten märks inget. Det gillar jag. Den oputsade charmen.

Mina favoriter finns mestadels fortfarande bland några av de äldre låtarna (vilket självklart helt motsäger mitt gnäll att jag helst skulle vilja ha ett nytt, fräscht album, men det lalalala:ar vi bort just nu). ”Disco Fever” är fortfarande sådär hejdlöst bra som jag vill att musik ska vara. ”Tonight” och ”Streetlights” har också hållit formen. Sedan gillar jag verkligen avslutande ”Quiet Night”, som jag tror är ett av de nya spåren, men då har jag å andra sidan inte hört alla demosamlingar Paris har ynglat av sig, så jag kan mycket väl ha fel. Låten är i vilket fall bra.

Men visst. Det är lite tråkigt att några av mina absoluta Paris-favoriter inte kommit med på skivan (jag måste visa att jag minsann hängt med gruppen sedan dag… öh… tre, OK?). Jag tänker särskilt på ”Weird Music” och ”Rockit!”. Men kanske dyker de upp längre fram. De är värda en större publik. Det gäller Paris också.

För oavsett mitt ”har hört det här förut”-gnäll är ”Yellow Eden” gladpop väl värd att upptäcka. Har du aldrig stiftat bekantskap med Paris förut tror jag att du kommer gilla det du hör.

Nu väntar jag bara på att Emmon ska få ge ut sin skiva.