Någonstans, mitt ute i ingenstans, skruvar någon uppgivet på en gammal transistorradio för att försöka få in något. En röst. Musik. Något som kan fylla den mörka tystnaden som bara bryts av en ensam och naken glödlampa i ena hörnet och stjärnornas kalla sken långt, långt ovanför.

Men någonstans, mitt ute i ingenstans, finns bara bruset. Bruset som döljer sig mellan de röster och den musik som skulle kunna fylla rummet. Som skulle kunna dämpa ensamheten. Ibland hörs något för en sekund innan det försvinner in i transistorernas elektroniska brus igen.

Ibland sveper en vindpust in genom ett öppet fönster och sätter glödlampan i gungning. Ljuset dansar omkring på väggarna. Skuggorna dansar följsamt med.

Långt, långt ovanför syns stjärnornas kalla sken.

Men så ger människan vid den gamla transistorradion upp. Det går inte att hitta något, hur mycket han än söker igenom banden. Men radion stängs inte av. Den får stå på. Bruset och de fragmentariska rösterna är bättre än den kvävande tystnaden. Istället plockas en akustisk gitarr upp. Några trevande ackord. Ett par upphängda träblock slås mot varandra, styrda av vinden. Sakta smyger sig ett piano och en bas in. En trumma. Ingen vet riktigt vart de är på väg. Bara att de är här. Tillsammans mot mörkret och tystnaden. Just nu.

Sedan höjer sig en slide guitar mot skyn och bitarna faller sakta på plats. Tillsammans lämnar de det kala rummet och svävar bort. Musiken stegras och sjunker undan. Ändrar riktning och fokus.

Först efter 37 minuter vinglar en röst in och bärs under några minuter bara upp av ett uppfuckat piano. Då är det fortfarande nästan 8 minuter kvar av låten ”Take Your Time”.

Jodå. 45 minuter.

Min gissning är att ”Take Your Time” inte kommer att hamna högt på någon radiostations spellista.

Precis som är fallet med Paddy McAloons ”Trawl the Megahertz” är det viktigaste stycket på Fleischmanns nya album ett mindre epos. Det är inte den enda likheten mellan de två skivorna. Även musikaliskt ligger de nära varandra, eller kanske snarare stämningsmässigt. Där Paddy lät en symfoniorkester stå i främsta rummet och lät Yvonne Connors förmedla mycket av stämningen genom de lösryckta textstyckena arbetar Bernard med ett mindre batteri. Levande instrument blandas med vasst sprakande elektronik, utan att musiken själv någonsin får vassa kanter. Det är också instrumenten som får tala, som får läsa upp den ordlösa texten, större delen av stycket.

Det är fantastiskt och hänförande vackert.

Men ”Welcome Tourist” är mer än bara ”Take Your Time”. En hel cd till, faktiskt. Egentligen är de elva spåren på albumets andra skiva uppbyggda med samma ingredienser, men variationerna blir också större. Från öppningen med en uppläsning av texter från H.D. Thoreaus verk ”Civil olydnad” (på tyska!) över sprakande ljud, knastrande ljud och svepande mjuka ljud fram till den avslutande ”Sleep” är det en resa genom ett elektroniskt drömlandskap. När Christof Kurzmann pratsjunger sig igenom ett par låtar på bruten engelska med sin svaga röst är steget inte alltför långt till The Notwist.

De elva låtarna blir, precis som de övriga spåren på ”I Trawl the Megahertz”, aldrig riktigt lika magiska som minieposet. På några ställen låter Bernard också massiva gitarrväggar vältra sig in och ta lite för stor plats för min smak (utan att det för den delen blir Mono-olidligt). Men ”Welcome Tourist” är fortfarande en fascinerande upplevelse fylld av värme, som strålar ut både från maskiner och levande instrument.

Som allra mest i ”Take Your Time”.

45 minuter. Så långt hinner instrumenten på sin färd tillsammans. Sedan börjar de tappa styrfart. Falla isär. Vi lämnade aldrig det kala rummet, vi slöt bara ögonen och lät oss svepas med i musik vi hörde i våra huvuden. Men så är vi tillbaka där vi började. Med en gammal transistorradio som inte hittar någon radiokanal.

Bara brus.