1994, medan jag ännu pluggade, började en låt dyka upp mest överallt. Den hördes när man gick ut, den snurrade på radio och den studsade mellan väggarna i korridorerna. Eller om det bara var att den fastnat i mitt huvud. Ett oemotståndligt jeepgung, en tapetklisterrefräng och en ny röst, Aaliyah.

När jag föll för Back & Forth visste jag absolut ingenting om Aaliyah. Jag hade hört talas om R. Kelly men egentligen inte hört något av honom jag kunde komma ihåg. Visst, en singel här, en singel där. Men inte så att jag kunde komma ihåg dem. Det blev det ändring på, tack vare Back & Forth.

Blott 15-åriga Aaliyah hade upptäckts av R. Kelly, som också skrev och producerade hela hennes första skiva. Men skivan försvann i det ramaskri som spred sig bland moraliskt ansvariga amerikaner när det ryktades om att Aaliyah och den 10 år äldre R. Kelly hade betydligt mer ihop än bara en skiva. Måhända var albumets titel, Age Ain’t Nothing But A Number, ett försök att släta över det hela? Och vad menade Kelly egentligen när han rappade ”Aaliyah, you’re the one for me”?

Hur det än var med den saken, gjorde ryktena det svårt för Aaliyah och R. Kelly att fortsätta samarbeta. Efter bara en skiva gick de skilda vägar. Vid Aaliyahs andra album tog en annan ny, ung producent Kellys plats bakom spakarna. Timbaland hade fått sitt stora kommersiella genombrott tidigare samma år med Ginuwines debutsingel Pony.

Men det var ännu så länge två år framåt i tiden. Nu var det fortfarande R. Kelly som snickrade ihop Aaliyahs debut. Och det märks. Det här är ett R. Kelly-album. Det är på något sätt självklart att han finns med på omslaget tillsammans med Aaliyah. Lite längre bort. Inte i fokus. Men han finns där. Den största texten på baksidan är hans namn. På framsidan sätter skivbolaget klisterlappar med ”Produced by R. Kelly”. Det här är hans skiva, det råkar bara vara ett blivande stjärnskott som tagit hans plats bakom micken.

Och egentligen borde det vara kört för Aaliyah. En skiva som musikaliskt lika gärna skulle kunna vara en ren R. Kelly-skiva. En femtonårig tjej som spelar in sin debut och som borde försvinna in i ljudtapeten. Hon borde bli en dussinprodukt som bara hade tur och fick R. Kelly som producent. Here today, gone tomorrow. Men på något sätt gör hon det omöjliga.

Aaliyah gör Age Ain’t Nothing But A Number till sitt.

Hon lyckas därför att hon är raka motsatsen till R. Kelly. Den käre Robert tar gärna i från tårna och låter rösten waila bort understödd av en busslast svepande stråkar. Aaliyah tar ut svängarna betydligt mindre. Kontrollerat, exakt och svalt. Det som kom att bli hennes kännetecken.

R. Kelly var också medveten om att det här var hennes styrka. Musiken och röstarrangemangen är lika avskalade och nakna. De ligger som ett stöd till hennes röst, men precis tillräckligt lågt för att hon inte ska behöva ta i. Släppa kontrollen. Musiken är där för hennes röst. Inte tvärtom.

De snabbare spåren på Age Ain’t Nothing But A Number går i samma stil som R. Kellys egna. Den maskinella New Jack Swing som Teddy Riley patenterade i slutet av åttiotalet i R. Kellys tappning. Det är stökigt, studsigt och svängigt. Absoluta höjdpunkten är just Back & Forth, men låtar som I’m So Into You och Throw Your Hands Up ligger inte långt efter.

Men det är i balladerna Aaliyah verkligen imponerar. Då glömmer man att det är en tonårig tjej som sjunger. Då är åldern verkligen bara en siffra. Och i skivans allra starkaste stund, den fantastiska versionen av Isley Brothers At Your Best (You Are Love) är det lätt att tro att de verkligen var ett kärlekspar. Hon sjunger orden direkt till mannen bakom studioglaset. Han svarar med den mest finstämda produktion han någonsin släppt på skiva.

Och med att göra Age Ain’t Nothing But a Number till en av nittiotalets starkaste debuter.