Plura har fyllt femtio. Eldkvarn har fyllt trettio. Institutioner i svensk musik. Trots detta känner jag väldigt få människor – om någon – som har Plura eller de andra som husgudar. Eldkvarn har alltid funnits där, men inte lyckats engagera någon fullt ut. På förra studioalbumet ”Limbo” tyckte jag mig höra en glöd jag inte upplevt med bandet tidigare. Det var naket och desperat, vackert och skitigt på samma gång. Ändå känner jag inte något större engagemang när jag lyssnar igenom ”Död stjärna” de första gångerna.

”Död stjärna” är ledmotivet till Pluras uppbrott. Den gamla kärleken är borta. En ny har tagit vid. Dessa känslor är starkast på albumet. Mörka och ibland hatiska känslor från en sårad man till en före detta livskamrat. Ljusa och förälskade känslor till en ny kärlek.

Musikaliskt låter det som vanligt. Likt en gammal Volvo rullar bandet fram i behaglig takt. Spår av blues och country, mitt i den svenska traditionen av vemod som försvaras av mogna män som Peter LeMarc, Uno Svenningsson och Magnus Lindberg. Det går inte att avfärda det som Eldkvarn gjort i trettio år. Inte nu heller, trots att det som vanligt inte är något som framkallar musikaliska rysningar. Men det är lika snyggt som förutsägbart. Oklanderligt på något sätt.

Eldkvarn har för mig alltid varit ett vemodigt band. Därför är jag inte det minsta överraskad över framtoningen på ”Död stjärna”. Men jag känner mig lite besviken. Jag hade hoppats att Plura skulle kunna sätta andra ord på känslorna. Ibland känner jag att jag lyssnar på en grinig gammal gubbe och inte vill höra mer av hans klagosång. Uppbrott är ofta obehagliga och Plura skriver om det på ett sätt jag inte gillar. I titellåtens refräng låter det så här:

”Du är en död stjärna
Du lyser inte för mig
Jag går omkring på Broadway
Vill bara glömma dig”

I snabba och – för Eldkvarn – hetsiga ” Jag står upp än” sjunger Plura:

”Jag står upp än
Vad du än hoppas och tror
Jag är gjord för att leva länge
Jag står upp än”

De svarta och förbittrade orden är för privata. Säkert har Plura anledning att skriva som han gör, men jag vill inte veta. Då är de andra känslorna behagligare, till skillnad från bitterheten. De låtar som ger uttryck för det rakt motsatta, det vill säga förälskelsen. Sånger till den nya kärleken. I ”Maria, inför gud” får hon höra följande:

”Det finns en ros för varje natt
som hållit oss isär
Jag har stuckit mig på alla
Och önskat du var här”

Som sagt, känslorna spretar och två håll. Ibland bittert och grinigt, ibland soligt och vackert. Tillsammans med det pålitliga gunget bandet levererar är det en lagom stark helhet. Den engagerar inte stenhårt, men den är på intet sätt dålig.

Fortfarande står Eldkvarn för en sorts obruten kvalitet i svensk musik. Krympande publik och ganska många år sedan den kommersiella toppen fyller Eldkvarn ett behov. Inte mitt, men väl andras.

Sammanfattningsvis gör Eldkvarn sitt jobb som vanligt. I början lyssnar jag och känner efter. Men när fem låtar gått tröttnar jag och önskar att plattan ska ta slut snart. Eldkvarn är ett av de där banden som gör sig bäst i korta stunder.