Eskobar debuterade och slog genom förra året. Att säga att de gjorde det med dunder och brak känns fel med tanke på deras stillsamma och finkänsliga musik. Dessutom kanske de inte riktigt blivit ett bruksnamn bland musikmedelsvensson än, men med tanke på att det bara gått ett år sedan ”'til We're Dead” släpptes så har de byggt upp en stor skara hängivna fans tack vare hyfsat ihärdigt turnerande.

I väntan på nästa platta släpps ger man ut en fyrspårs-EP. Titelspåret ” Tumbling Down (Dead. Mono Version)” är en upp-poppad version av ”Tumbling Down” som inleder ”'til We're Dead”. Mer trummor, mer elgitarrer, mer Simple Minds, men på ett snyggt och smakfullt sätt.

En bra låt har gjorts… bra, men med ett annat anslag. Det är skiljer inga mil, men ger nog en förhandssmak av det lite hårdare, och lite poppigare Eskobar som jag tror kommer tona fram på nästa platta.

De tre övriga låtarna bjuder på en egen, tidigare osläppt låt, ”So special”. Två och en halv minut avskalad singer/songwriter-musik av hög klass. Sång, akustisk gitarr och lite dragspel (eller möjligtvis orgel) i bakgrunden.

Som vanligt är det Daniel Bellqvists sång som dominerar. Hans känsliga röst tillsammans med Frederik Zälls gitarr är det som är kännetecknar Eskobars musik. Daniel i förgrunden, backad av Frederik och längre bak Robert Birming som inte alltid får greppa stockarna. Helheten är det viktiga, inte att höras jämt.

Första gången jag hörde covern på Sinead O'Connors ”Black Boys on Mopeds” satt jag på balkongen och Daniels sång är så dominerande att jag trodde att det var en a cappella-version. Men i bakgrunden finns en lågt mixad gitarr som bär upp det hela. De har inte gjort mycket med låten, men gör den full rättvisa. Rösten och gitarren som sagt var. Texten om Thatchers England för tio år sedan känns sorgligt nog fortfarande lika aktuell. Tyvärr är den inte svår att applicera på Sverige av idag.

Sista låten är en cover på The Wannadies ”My Hometown” från -89. Den lite spökstadsaktiga, ödesstämningen i Skellefte-eposet som skapas av Per Wikstens sång och den ensliga fiolen är utbytt mot synthtrummor och synthslingor. Lite mer Depeche Mode än folkrock, men bra.

Helhetsintrycket av EP:n är att den väl fyller sin funktion. Dels genom att den bjuder på nya låtar och dels genom att den fungerar som en aptitretare.

Eskobar bekräftar att de kommit för att stanna.