Det är över tio år sedan kanadensiska Eric's Trip splittrades och Julie Doiron startade sin solokarriär. Det är två år sedan hon släppte sitt senaste album, ”Goodnight Nobody”, som oförklarligt bitit sig fast i framkanten av min skivsamling. Julie Doiron gör ganska anspråkslös musik. Man får leta länge efter melodier och hookar. Låtarna är ofta löst sammanhållna och tonen är som hos någon som fäst på skiva det hon hummar för sig själv när barnen somnat. Likt Kimya Dawson sjunger hon planlösa sånger som ibland tänder till och förvånar likt gömda punkmonster.

Julie Doiron sjunger sällan om smärtande hjärtan och krossade framtidsutsikter. Hon är en nöjd småbarnsmamma med den amerikanska småtråkiga indierocken i ryggraden. Det är därför jag tycker så mycket om henne. För att hon inte klagar. Hon gör musik av en annan anledning. När ”Woke Myself Up” övergår från besvarad kärlek, varma känslor och familjemys till avsked, obesvarad kärlek, rädsla och förlorade vänner blir det inte riktigt Doiron. Men det är ändå skönt att hon visar att hon är människa.

På albumet har hon återförenats med gamle Eric's Trip-gitarristen Rick White. White har producerat och spelar även på skivan inspelad i en gammal skola i Ontario sensommaren 2005. Enligt de som var med på den tiden låter det Eric's Trip återigen. Jag vet inte. Jag tycker det är en klassisk Julie Doiron-skiva som jag tycker om dem mest.