Alldeles nyligen gick min farmor bort. Hon föddes som fattig statarunge. Jobbade hela sitt liv efter folkskolan. Som piga, som tjänstefolk, i bageri och i storkök. Studier var det aldrig tal om, även om farmor hela livet läste. Hon kunde både recitera och deklamera poesi och prosa. Den kunskapen hade hon fördjupat genom cirklar inom ABF.

Dan Andersson låg farmor varmt om hjärtat. Precis innan hon reste från oss hade min pappa tagit med sin gitarr. Han spelade och sjöng ”Till min syster”. Trots smärtan och en allt svagare kropp så rörde farmor på ögonen.

Det där fick mig att börja lyssna på Sofia Karlssons ”Svarta Ballader” igen. Den var bra redan förut, men nu förstår jag Dan Anderssons storhet. Han fångar nämligen det sköra och det starka. Mitt bland starka furor finns den mjuka och så känsliga mossan.

Det är poesin som är så stark hos Dan Andersson. Verserna står för sig själva. De slår an en sträng av naturromantik som få lyckas med. Dan Andersson skriver om längtan, om tröst och hopp som få. Det är folkligt. Smutsen, ensamheten och isoleringen bryts ständigt mot kärlekens värme, festens brännvin och kamratskapets trygghet.

Sofia Karlsson har byggt en bro till min barndoms möte med Dan Andersson. Det romantiska, urskogens ensamhet och längtan efter närhet.

Sofia Karlsson har gjort en folklig visskiva (trots hennes skolning). Både nya och gamla tonsättningar vitaliserar. Både gamla och nya musiker hjälper skivan att leva. Eller snarare får Dan Anderssons poesi nytt liv. Vänder sig till oss nu. Mer än 80 år efter att den skrevs.

Farmor kunde mycket av Dan Anderssons poesi utantill. Hon kunde utan bok ge oss ”Gunnar vägman”. Det var fantastiskt. Fast som barn eller tonåring hade jag inte vett att uppskatta det. Nu inser jag vilken skatt farmor bar på. Det är skönt att fler bär den vidare.

”Jag har sett honom sitta bland unga
invid dörren på hemgjord stol.
Jag har hört Gunnar Vägman sjunga
till sin gnälliga gamla fiol.

Jag kan minnas den reslige finnen,
och hans blick under buskiga bryn,
när han drog sina fagraste minnen
från sin ungdom i Mattina-byn.

Det var skämtsamma låtar från logen
och visor han själv hade smitt –
han var gammal som bygden och skogen,
och hans hår var glesnat och vitt.”