Gästrecension
- Bodysong (CD) Jonny Greenwood
- 2003
- Capitol
Minimalistisk odyssé i musikalisk transcendens
Lyssna
Externa länkar
- Green Plastic
- Ypperlig Radiohead-sida.
- Bodysong
- Filmens sajt.
- Johannes Tabermann
- Johannes blogg.
Jonny Greenwood, mest känd som gitarrist i Radiohead, släppte hösten 2003 sin första och till dags dato enda soloskiva ”Bodysong”, som är soundtracket till en experimentell film med samma namn. Med denna fantastiska skiva visar multi-instrumentalisten Greenwood vilken gudabenådad musikalitet och kompositionsförmåga han besitter.
De som hört Radiohead känner säkert till Greenwoods förmågor, men på ”Bodysong” kommer essensen i hans sublima musikaliska vision fram på ett tydligare och subtilare sätt än någonsin. Enligt min mening är detta, hur skrämmande det än låter, en nästintill perfekt skiva. Jag har regelbundet lyssnat på den ända sedan den kom ut hösten 2003 och blir ständigt bara mera övertygad om dess briljans. Greenwood lyckas på ett häpnadsväckande sätt kombinera jazz, pop, electronica och klassisk musik på ett dynamiskt och finkänsligt sätt, utan att skapa en jämntjock överpretentiös röra. Det verkar dock som om denna skiva levt ett relativt anonymt liv och därför upplever jag det nästan som ett kall från ovan att bidra med lite musikalisk upplysning.
På ”Bodysong” hittar man tydliga spår av en av Greenwoods viktigaste influencer: Miles Davis och Dmitri Shostakovich. Skivan är helt instrumentell och Greenwoods karakteristiska rakbladsskarpa gitarr har nästan helt fått ge vika för bland aannat skärande stråkar, melankoliska trumpeter, polyrytmiska slagverk, knastrande osymmetriska samplingar, varierande analoga synthar och en ödslig Ondes Marteno.
Ondes Marteno är ett av de första elektroniska instrumenten med klaviatur och uppfanns 1928 av Maurice Martenot. Ljudmässigt påminner Odes Martenon om theremin och stundvis låter den nästan som en distansierad kvinnokör.
Trots att låtarnas karaktär varierar från nedstämda stråkar á la Shostakovichs stråkkvartetter till turbulenta och atmosfäriska freejazz-odysséer, hålls den spretiga helheten samman av en tydlig om än dock stundvis transcendent och trasslig blå tråd.
Låtarnas struktur följer överhuvudtaget inte poplåtens gyllene snitt. De kretsar snarare kring olika teman som spinner på likt en hypnotiskt metamorfos, sakta skiftandes i nya toner och nya skepnader, ständigt i rörelse och omöjlig att fånga.
På ”Bodysong” lyckas Greenwood utmana distinktionen mellan populärmusik och klassisk musik, inte genom att likt Yngwie Malmsteen och hans gelikar ösa snabba gitarrsolon på en pompös symfoniorkester som spelar banala rockriff. Nej, Greenwood förmår på ett unikt sätt rubba alla begrepp genom att utmana konstruerade skiljelinjer och genom att lyckas hålla sig odefinierbar.
Greenwood skapar mångfacetterad, minimalistisk och metafysisk musik bortom mänsklig förståelse och förnuft.
Publicerad: 2006-12-16 00:00 / Uppdaterad: 2006-12-16 00:00
13 kommentarer
Radiohead, Miles och Shostakovich.
Detta kan inte va dåligt.
#
Radiohead, Miles och Shostakovich.
Detta kan inte va bra.
#
EHH??? DET HÄR???? ISTÄLLET FÖR JEEZY??? PLATTA FRÅN 2003 OCH INTE 2006”????? VAFAN!!! PPRIORITERA REDAKTIONEN! ! ! ! ! ! ! 111111
#
"Greenwood skapar mångfacetterad, minimalistisk och metafysisk musik bortom mänsklig förståelse och förnuft"
Wow. Även om jag inte alls gillar Radiohead så blir man ju lite intresserad av nåt som framkallar såna här texter. Men är det lika bra som Slick Pulla?
#
Men vafan, Jeezy recenseras ju på hur många andra sidor som helst. Det är iaf första gången jag ser den här skivan. Tack för det. Ska kollas upp.
#
CANT BAN THE SNOWMAN: Du verkar vara dum i huvudet.
#
Ziggy: den var ju oväntad. Vad har du emot Shostakovich?
#
satan själv: Ingenting egentligen. Men nämns man i samma sammanhang som Radiohead så kan det inte vara bra.
#
Verkar, trots Radiohead-kopplingen, mycket intressant. Dock stavas det Dmitrij Sjostakovitj på svenska.
#
Intressant. Skall kollas upp.
#
hur skrämmande det än låter.
jätteläskigt.
#
en skiva som jag aldrig kommer lyssna på – men, fenomenalt skrivet, vilken glöd!
#
Jag kommer att ladda hem dettta. Men förmodligen så har jag och Tabermann skilda åsikter om vad pretantiös musik låter. Jag är nästan säker på att efter jag har försökt lyssna på detta några ggr kommer att radera mappen med motiveringen "pretantiös hästskit".
#
Kommentera eller pinga (trackback).