Vad är egentligen grejen med USA och black metal?

Hyckleriets och kristendomens mest förvridna högborg torde rimligtvis utgöra en mylla för misantropiska uppror mot den hegemoni som råder i landet. Och visst finns här en del akter, men när det gäller floran av black metal-band är den mig veterligen inte särskilt stor.

Måhända har jänkarna helt enkelt en fäbless för köttig death metal och punk av allehanda slag, eller är religionen så stark att den är för tabubelagd för att angripas så rättframt som black metal ändå angriper den? Eller så är det bara en liten del av den amerikanska svartmetallen som kommer oss i Europa till kännedom, helt enkelt.

Ludicra härstammar från San Francisco och spelar just black metal. Traditionell sådan säger biografin, men snarare är det droppandet av bandet Weakling som fångar mitt intresse. Weakling var ett säreget black metal-band som slet i fem år, släppte sin enda skiva och sedan la ner verksamheten. Men det är en riktigt bra skiva, icke desto mindre.

Och när ”Fex Urbis, Lex Orbis” ljuder genom mina högtalare hör jag de gemensamma beröringspunkterna. Relativ långsam och rätt så melodiös black metal. Att jag sedan snarare kallar såväl Weaklings som Ludicras musik egensinnig än traditionell är en helt annan femma. För om man med traditionell menar black metal av andra generationen, spartansk och minimalistisk i stil med exempelvis Darkthrone är det inte riktigt vad jag hör här.

I stället handlar det om en black metal med en annan sorts atmosfär. Fortfarande stämningsfull, men mer melankolisk, där de båda sångerskorna Laurie Sue Shanaman och Christy Cather (även gitarr) kombinerar en hes skriksång med en ren dito. Pianoplink och körstämmor långt bak i mixen adderar ytterligare till det melankoliska intrycket. Lägg till en dos psykedelia när det kommer till låtarrangemang och bilden borde klarna ännu mer.

Särskilt brutalt är det inte. Sävlighet är snarare den benämningen jag skulle ge Ludicra. Visst, det finns brutala partier, men de är snarare undantag än regel. Vore black metal en storm är Ludicra ögat, och snarare är det lugnet i stormen som de fångar i sina kompostitioner.

”Fex Urbis, Lex Orbis” är helt klart ett intressant släpp. Stundtals besynnerligt, men intressant.