I början av december tyder ingenting på att det snart är dags för snöslask, tumvantar och bjällerklang och när ”Summer Storm” landar i brevlådan känns det fullkomligt logiskt. Precis som om det vore nån skillnad på vinter och sommar. Skivan bli liggande ett tag eftersom jag är säker på att den har kommit fel. En glödande oljemålning över ett snårigt landskap och ett fullkomligt fruktansvärt typsnitt som meddelar bandnamnet säger att den borde gått till Tomas istället. Det här måste ju vara dödsmetall. Men så dyker den i alla fall upp i högen och jag ger mig in i det snåriga och drömska landskapet.

Duon Pellumairs försiktiga pop blandar enligt egen utsago referenser som My Bloody Valentine med Simon & Garfunkel men nej, inte alls faktiskt. Två personer i ett rum. Två gitarrer. Lite bös vid sidan om och en tjej som kliver in och snyggar till i ett par nummer.

Jaymie Caplen och Tom Stanton från Southampton är otroligt samstämmiga och välarrangerade men när jag sjunkit tillräckligt långt in i den där oljemålningen, lyssnat mig blödig på varsamma kärleksförklaringar och hört samma akustiska gitarrkomp genom låt efter musikskoleuppvisning efter låt känner jag fortfarande inget som griper tag eller duger som det är.

Om det inte vore för de vackra stämmorna och den mjuka stämning Pellumair skapar hade jag vandrat ut ur landskapet för längesedan. Det är värt att stanna en stund för att se det, men nästa resa går någon annanstans.