Tillhör du gruppen personer som på frågan om vad du gillar för musik fnyser och säger att du lyssnar på det mesta, bara inte sådan där MTV-musik, typ Destiny's Child och 50 Cent? Förklarar du högljutt att R&B bara är menlös dunka-dunka och juckande fröknar ”som säkert inte skrivit en enda textrad själva”? Eller är du som jag och låter Britney Spears och Christina Aguilera statuera ondskans exempel i caféintellektuella samtal om utseendefixering och snedvridna ideal, innan du går hem och hänger dig åt första klassens strippstångsåmande framför hallspegeln till ”Slave 4 U” och ”Dirrty”?

Det är inte lätt att vara elitist, och förmodligen går man miste om en hel del musik man hade gillat egentligen, men inte kan eller vill stå för.

Jag kan tänka mig att Raheem DeVaughn är sådan musik för många. Visst, han är ju neo-soul och påminner stundtals om Dwele, och den kategorin musik är allmänt okej, nästan lite trendigt, att gilla. Men han är också R&B. Och då menar jag inte R&B som i Ray Charles utan R&B som i R Kelly och Jaheim. Jag vet inte varför jag alltid vill göra en avgränsning mellan två såpass flytande begrepp. Troligen främst för att attityderna gentemot dem är så väldigt olika.

Nåväl, jag har under en tid jobbat med att lägga mina fördomar åt sidan, eftersom jag är typen som gärna får in trista begrepp som ”äkta” och ”Motown-soul” lite här och var när jag pratar om musik. Och nu har alltså ”The Love Experience” tagit mig med storm. Eller, med ganska stark vind i alla fall.

Den första låten som fastnade var ”Until”, med Isley Brothers ”Footsteps In The Dark” som grund. Ghettosnack serverat med skirat smör och en stor portion självömkan. Tillsammans med Isley-gitarren kan det inte bli annat än bra. 1990-talsbasen (lånad?), stämmorna och soulfalsetten i ”Guess Who Loves You More” ger mig behagligt knotter ända upp i nacken.

Snusket i ”Sweet Tooth”, de nostalgiska tillbakablickarna i ”The Love Experience”, allt det äkta och Motown-souliga i ”You”… Raheem DeVaughn kan det där med kärlek och för den sakens skull kan jag till och med förlika mig med den läskigt skräniga elgitarren i ”Cadillac” och faktum att skivan är för lång för att avnjutas på bästa sätt (70 minuter i horisontellt läge, någon?).

Raheem DeVaughn har mer än silket gemensamt med R Kelly. Låtmaterialet och blandningen liknar konceptet på Kellys ”Happy People/U Saved Me”, fast med en kyrka i USA istället för en katedral i Afrika.

Klart värt.