Vissa tycker att Snoop Dogg, som slänger upp fyra fingrar i vädret med en tillhörande blå bandana i bakfickan, är definitionen på Gangsta Rap. Andra tycker att 50 Cent, med en bar överkropp och en Glock pekandes mot kameramannen, är det som skall kallas Gangsta Rap. Jag själv, envis som jag är, vill dock inte kalla det Gangsta Rap förrän det är killar som Boo Yaa Tribe som står för musiken.

Boo Yaa Tribe är sex jättearga samoaner som över riktiga instrument berättar om det hårda vardagslivet i deras gängstyrda område. Det är många faktorer som gör dem till en intressant grupp. Inte minst deras bakgrund, som torde spela en väldigt stor roll i sammanhang som dessa, då den här sortens hiphop handlar om just gangsterhistorier. Därav mitt logiska val att kalla det för Gangsta Rap.

Det började i Los Angeles. Närmare bestämt i stadsdelen Carson där gängbildning inte är en ovanlig företeelse. Deras enorma kroppshyddor samt tatueringar talar sitt tydliga språk – fängelset är något som samtliga besökt. Detta har även bekräftats av bröderna själva, och det finns inga som helst skäl till att tvivla på deras ord.

Så kom dagen. Vändpunkten när det uppdagades för de unga gängmedlemmarna att deras livsstil måste förändras – en av bröderna skjuts ihjäl i en gängrelaterad skottlossning. Efter att de tagit en paus hos en släkting i Japan, för att komma bort från det hårda stadslivet, återvänder de fyllda av ambitioner till Los Angeles med ett nytt mål i sikte – en musikkarriär.

Nu sitter jag med deras senaste album. Efter att ha börjat som en rockgrupp har de nu konverterat helt till hiphop med rockiga inslag. De rockiga inslagen är för en gångs skull inte samplade, utan spelas av Boo Yaa Tribe själva, och det gör de bra. Eftersom det är ett hiphop-album begär jag inga Neil Young-liknande gitarrsolon. Jag nöjer mig med det halvavancerade elgitarrspel som det bjuds på, som för övrigt skulle kunna ackompanjera vilken ”Training Day”-scen som helst där gängmedlemmar syns till.

Med en hes röst kombinerar Paul, eller Ganxta Ridd som han kallas i bandet, lite halvfunkig sång med aggressiv rap. På skivan får vi flera gånger höra Pauls gänghistorier som han så villigt delar med sig av. ”Breakin' Lyfe Sykos”, som är det tredje spåret på skivan, inleds maffigt med skrikande gitarrer samt dundrande trummor, för att sedan fortsätta med en text där det beskrivs hur en dag som gängmedlem kan vara, och jag förvånas över hur glorifierat de framställer gängkulturen. Detta är något som förekommer ett flertal gånger i flera låtar på den här skivan. I låten ”Bang Bangin'”, som inleds med en konversation mellan en Boo Yaa Tribe-medlem och en annan person som skall föreställa en rekryt i sammanhanget, påpekar Boo Yaa Tribe-medlemmen tydligt hur viktigt det är att rekryten är redo att satsa sitt liv på gängkulturen. I samma låt hör vi även Paul flera gånger säga att han fortfarande representerar sitt gäng.

Att någon av bröderna dock skulle vara aktiva gängmedlemmar betvivlar jag starkt, men jag kan ändå inte låta bli att ständigt förvånas över deras inställning till gängkulturen efter incidenten med deras bror. Å andra sidan vet vi också att rappare överlag håller sin bakgrund kär, och Boo Yaa Tribe skall väl inte vara något undantag.

Sammanfattningsvis är det här albumet i närheten av perfektion. Det passar in vid tillfällen man vill hata, såväl som en solig sommardag med en kall öl i handen. Det enda jag saknar är ett sentimentalt spår. En låt som ”Baller's Prayer”, som finns med på ett av deras tidigare album från 2000. Detta är dock bara ett önskemål från undertecknad som är en sann fantast till hiphop-låtar med detta tema, och utöver det har jag inte några invändningar alls.

Har du tidigare lyssnat på Boo Yaa Tribe är detta bättre än deras tidigare material. Har du däremot aldrig hört talas om dessa hårda grabbar är detta en exceptionell introduktion till deras musik, där de verkligen visar vad de är kapabla till.