Jag har svårt att definiera The Klerks. Jo, någon form av poprock är det väl. Det finns såklart elgitarrer, trummor, elbas och synth. Det finns skönsång från Jon Allesson och Peter Andersson, och det finns ett släktskap med svenska band som The Kooks, Motorhomes och Kent. Men finns det något som fastnar? Finns där någon krok som hakar fast i magtrakten?

Tyvärr måste jag nog säga egentligen inte. I varje fall inte vis de första genomlyssningarna. Texterna är centrerade runt brustna hjärtan och ensamhet, och jag har hört dem förut. Musiken är en inte helt nyskapande mix av ovan nämnda band och Radiohead, britpop och lite amerikansk smetig radiorock. Jag har nog hört det också. Men ju mer jag hör så…

Trots det är det något som växer fram som inte kom till mig med genrekamraterna Drowners och The Kooks. Det finns någon form av variation i de skönt ihopsnickrade låtarna som ger mersmak. Allt låter inte likadant, allt är inte helt trallvänligt även om det är melodiöst. Jag har svårt att sätta tummen på det eftersom det varken är några särkilt spännande texter eller nyskapande musik som finns på det självbetitlade albumet. Jag fastnar dock där framför stereon.

Det är rätt slätstruket bra helt enkelt och klart bättre än de nu så hyllade Melody Club, som jag snart inte står ut med. Singlarna ”Let It out” och ”She, she, she” får väl sägas vara det bästa och snabbaste på skivan. Min favorit är dock åka-fram-i-ett-öppet-landskap-med-vind-i-håret-låten ”Out of time””. Tyvärr gör dock The Klerks en riktig vurpa när de gör en cover på Billy Braggs ”A New England”. Ett riktigt ruttet pekoral som faktiskt sänker helhetsintrycket av ”The Klerks”.

Jag lyssnar dock hellre på The Klerks än allt annat som släppts i slutet av 2002 av svenska band med sneda synthluggar eller ett självpåtaget kommersiellt powerpopflin. Faktiskt.